När Attacrörelsen formerade sig för tio år sedan var uppmärksamheten enorm. I en dramatisk debattartikel år 2000 varnade bland andra Alf Svensson för Attac. Rubriken var "Dags att stoppa huliganerna". Debattonen var hög och gäll från dag ett.

Därför är det inte så konstigt att en återkommande upplevelse ur vardagen som Attacaktivist var att tvingas göra besökare – främst journalister – besvikna över Attacrörelsens utomordentliga tråkighet. Det stoff den svenska Attacrörelsen byggdes av var nämligen träigt svennebanan-föreningsliv. No more, no less: nyhetsbrev, Tobinskatt-studiecirklar, roterande kaffeansvar, stormöten och det obligatoriska inslaget – diskussion i smågrupper. Över alltihop svävade den omisskännliga lukten av läckande och illa diskade föreningskaffetermosar. Och medlemmarna sen! Idel doktorander i miljöteknik och blida medelålders socionomer, tunnsått med huligantyper. När vi någon gång var riktigt uppeldade och aktivistiska gick vi ut på gatorna och spelade gatuteater: ni får vara u-länderna (trasiga kläder) så får Nils vara Världsbanken (kostym, hög hatt), så tar Nils era apelsiner, okej? Visst, jag raljerar lite. Men bara lite. Det är fullt begripligt att de journalister som sökte sig till oss i hopp om att få rapportera om omstörtande verksamhet och radikala aktioner gick därifrån något snopna.

Och nu, tio år efter Attacrörelsens födelse, har EU:s regeringschefer enats om att Internationella valutafonden skall utreda Tobinskatter, som ju är Attacs huvudfråga, som ett sätt att finansiera klimatåtgärder. Det borde vara en meganyhet, men är det inte. Flera aspekter är intressanta, inte minst att varken Merkel eller Sarkozy är vänsterpolitiker. Det som har hänt är inte en ideologisk förskjutning utan en rak och pragmatisk behovsanalys: efter finanskrisen är det uppenbart spekulationsekonomin behöver någon form av broms. Idag gottar jag mig lite åt att läsa följande dödförklaring av Tobinskatten i Timbros jubileumsbok från 2004: [Attac]Rörelsens huvudfråga, en skatt på internationellt kapital, sköts snabbt i sank av Klas Eklund i Timbroskriften Tobinskatten ett medel söker sitt mål, och den återhämtade sig aldrig.

Felanalysen är begriplig: i Sverige blev idén om Attac som huligan så dominerande att den skymde sikten och gjorde att man aldrig egentligen värderade rörelsens förslag. Att svensk socialdemokrati inte hann ta ställning för Tobinskatten innan Sarkozy och Merkel gjorde det beror på samma dimsyn och är egentligen betydligt pinsammare, och sorgligare, än Timbros självgoda tabbe ovan.