Så är då paracastextilierna på tapeten igen. Efter att under flera år ha varit förpassade till magasinen valde Världskulturmuseet för en tid sedan att åter visa de praktfulla men ack så sköra förkolumbianska tygerna. Utställningen pågår fortfarande under rubriken En stulen värld – och måhända inspirerade och styrkta av den titeln och utställningens ideologiska överbyggnad kräver nu Perus regering, genom ambassaden i Stockholm, att tygerna skall överlämnas.

De konstfullt broderade och vävda textilierna stammar från paracaskulturen, vilken var en andisk högkultur som blomstrade under nästan ett millennium. För runt artonhundra år sedan försvann den utan att vi känner till orsakerna. Klart är dock att det rörde sig om en floddalskultur utmed Stilla havet kust i det som idag är Peru.

Paracastextilierna kan lära oss mycket om den mångtusenåriga hantverkstraditionen längs Anderna samtidigt som föremålen ställer pockande frågor om de ekologiska betingelserna i området. Världskulturmuseet har dock valt att helt fokusera på frågan om hur textilierna kom till Göteborg. Att inte diskutera det hade varit anmärkningsvärt, men att göra det till huvudpoäng bekräftar bara Världskulturmuseets ideologiproducerande verksamhet.

Tygerna, vilka fungerade som liksvepningar, är bland de mest värdefulla kulturskatter som finns i Göteborg och det är också Göteborgs stad som äger i princip hela materialet. Hit kom det vid mitten av 1930-talet genom en anonym donation. Dessvärre är detaljerna kring gåvan dunkla. Men eftersom det fanns tydliga regler för handel med antikviteter i Peru för åttio år sedan, finns det ingen anledning att betvivla att det verkligen handlar om stöldgods, åtminstone i något led.

Såväl i Peru som i flera andra länder finns fina samlingar med paracastextilier. De göteborgska befinner sig dock i en särklass genom det förnämliga arbete som utförts av skickliga konservatorer. Ingenstans torde därför det unika materialet vara så väl omhändertaget – och samtidigt tillgängligt för forskare – som här i Göteborg.

Det är mer än sannolikt att den nya peruanska regeringens egentliga syfte är att vinna nationella politiska poänger på att återkräva paracastextilierna. Frågan gäller dock det globala arvet. Och ytterst handlar det om ansvar. Genom att vårda sådana föremål som tillhör det globala arvet – paracas­textilierna är därvidlag ett parad­exempel – tar Världskulturmuseet på sig ett stort ansvar. Att skeppa iväg de hyperkänsliga textilierna till undermåliga museer vore däremot både oansvarigt och fel.