Mycket mörkare än såhär blir det inte. Inte på himlen, inte på jorden och inte i Trollhättan.

En dag då världens ledare kommit överens om att fortsätta låta jorden gå under är det inte många som orkar bry sig om vad som händer med en bilfabrik i Europas kyliga utkant. Och i Trollhättan är det säkert i dag svårt att uppbåda något intresse för klimatsammanbrottet i Köpenhamn. Ändå hänger båda haverierna ihop. Samma ekonomiska system som – bland annat genom massbilism – hotar mänsklighetens överlevnad har också fällt Saab.

GM:s beslut kom inte som en överraskning, utom möjligen för regeringen och ett antal ”bilexperter”. Liksom sammanbrottet i Köpenhamn var det förberett sedan länge. De Saabanställda har i åratal tvingats till uppoffringar, för att, som det hetat, rädda jobben. Jag minns ett reportage i Metallarbetaren från början av 90-talet där en prövad kvinna suckade över rationaliseringarna (nyspråkligt omdöpta till ”ständiga förbättringar”): ”Jag tror inte att jag orkar med fler förbättringar.”

Men de fortsatte, liksom uppsägningarna och kraven. Sedan kom GM, utpressningstävlingen mot Rüsselsheim och så vidare. Men varken facklig medgörlighet eller statliga stödmiljarder hjälpte. Lärdomen borde vara klar: eftergifter räddar inga jobb de bara försvagar möjligheten till självständiga alternativ.

De politiker och fackliga representanter som underblåst hoppet om en lösning uppifrån har bara bidragit till falska förhoppningar och stått i vägen för de radikala grepp som krävs. För varken klimat eller jobb kommer att räddas av avtal eller löften. Det som krävs för båda delarna är bra mycket mer handfast: en total omställning av produktion och konsumtion. I den ordningen.

Under det år som gått har debatten om bilindustrin stått mellan två ståndpunkter – statsunderstöd eller dödshjälp. Men det finns en tredje väg som dock kräver en synvändning. Att börja se på bilindustrin, inte som en finansiell tillgång för någon koncern utan som en social tillgång, en organisation av människor i ett produktionsmaskineri som kan tillverka det vi behöver. Varken behov eller realistiska idéer saknas, utrustning för förnybar energi eller satsning på hållbara transportsystem är två självklara spår för en bilindustri på fallrepet. Innan den styckas i bitar eller dumpas vid vägkanten för att rosta sönder.

Om vi inte kan göra något åt årstidens mörker annat än att vänta in ljuset, finns det ännu sådant vi kan göra innan skymningen faller för gott, både i Trollhättan och resten av världen.