När historikern och journalisten Henrik Arnstads bok Skyldig till skuld gavs ut tidigare i år väckte den en storm i Finland. Arnstad vände och vred på den finske landsfadern, marskalken Gustaf Mannerheim och dennes roll under andra världskriget. I en debattartikel kallade han Mannerheim för ”krigsförbrytare”, något man inte gör ostraffat ens i dag. Därtill är såren fortfarande för öppna.

En annan historiker som håller på att förändra bilden av kriget är amerikanen Timothy Snyder, till vardags professor på Yale. I en mycket uppmärksammad artikel i New York Review of Books i somras (nu också på svenska i senaste numret av Arena) diskuterade han den blodiga, europeiska 1900-talshistorien. Snyders tes är enkel: Synen på Förintelsen och på Stalintidens terror är så präglad av överlevarnas berättelser att det orsakat en delvis skev bild av vad som egentligen hände. Att det främst var de överlevande västeuropeiska judarna – som exempelvis Primo Levi – som kunde vittna om vad som hade ägt rum har enligt Snyder gett en ”otillfredsställande bild av massmorden”.

Därmed har dödslägren längre österut kommit att blekna under historien. Som till exempel Belzec där strax över 453 000 judar miste livet medan bara två eller tre överlevde. Och därmed har också uppgifter om omfattningen av den tyska planen – som bland annat inbegrep ”eliminering av ungefär femtio miljoner människor” i Sovjetunionen – kommit att försvinna in i skuggan.

På samma sätt menar Snyder att vår kunskap om Stalinterrorn i mycket kommit att förmedlas av Alexander Solsjenitzyns Gulagarkipelagen, med resultat att de ännu grövre brotten under Stalintiden – svälten 1930-1933 och den stora terrorn 1937-1938 – sakta försvunnit ur det kollektiva medvetandet.

Både Henrik Arnstad och Timothy Snyder sätter fingret på en avgörande detalj: skillnaden mellan minne och historia. Historien och vår tolkning av den är ett ständigt pågående skeende. Trots att just 30- och 40-talet knappast är de minst utforskade historiska områdena i Europa finns uppenbart åtskilligt kvar att upptäcka och omtolka, historien är organisk. Och den som äger tolkningsföreträde förfogar över ett kraftfullt politiskt verktyg.

Men med rottrådar bakåt blir det också lättare att se när historien upprepar sig. Som när nationer börjar utse speciella grupper till fiender, något som kännetecknade både Sovjetunionen och Nazityskland och som stegvis kom att legitimera ett eskalerande våld. Strategin att stänga in och stänga ute som syns på alltfler håll runtom i världen är inte ny. Dess effekter har vi emellertid all anledning att frukta lika mycket i dag.