Rockfarfar med attityd
Hård rockshow
Alice Cooper
Lisebergshallen, måndag
Publik: Fullsatt, drygt 3000.
Bäst: Stenhårda låtsviten Billion dollar babies, I love the dead och Under My wheels.
Sämst: Det finns löjligt som är kul. Sedan finns också tjejen som slipar fram gnistregn från sin stålbikini...
Relaterat
En rockfarfar med attityd
Det vore lätt att få för sig att 61-årige Alice Cooper inte har så mycket mer att ge efter en drygt 40-årig karriär. Kanske borde lägga ner och ägna sig åt golfen och att låsa in radiopratare. Helt enkelt vara nöjd med en karriär som fått minst två nytändningar och inspirerat horder av skräckrockare som Marilyn Manson och Turbonegro.
Men när han med överstyrt hårdrocksband i ryggen inleder med Schools out, Departement of youth och I'm eighteen, för att de kommande 20 minuterna hinna med både kvällens första mord med följande avrättning - den första av tre - för att sedan även bränna av Poison, komplett med supersize-spruta - då vet man att han på allvar är ute efter applåder och uppdkattning en gång till.
Och han förtjänar det. Inte sedan min första Cooper-konsert, på Scandinavium för 20 år sedan, har jag sett honom så vital. Cirkusdomptören på Frihamnspiren för fem år sedan är långt borta. Det här är hårdrocksfarfar Alice som kommit för att visa vart skåpet ska stå, samtidigt som han underhåller med de väntade teaterkonsterna.
Han gör det också med en tung övervikt på grymma låtar med mer än 20 år på nacken. Slänger bara in några nya som Wicked young man och Vengance is mine när han kan sy in dem i showen.
För att det är en show råder det ingen tvekan om, även om Cooper imponerande nog också förvandlar den till en rockkonsert emellanåt. Huvuden flyger, mentalsjukhus besöks och det lite väl entusiastiska bandet får tyvärr spela instrumental pausmusik med trumsolo ett par gånger.
Men allra mest är det en riktigt glädjande och rolig show , med attityd. En närmast perfekt Theatre of death att avsluta karriären med. Som en sådan är den värd ett riktigt bra betyg och det får den också. Trots att det mal en misstanke om att Alice Cooper skulle kunna fortsätta med exakt samma låtar i tio år till, med allt mindre kraft och på mindre arenor. Det är en tanke som är läskigare än något annat han kan hitta på.
Men någon gång till skulle han faktiskt vara välkommen. Om han lovar att inte avsluta med samma låt som han inleder med den gången.

































