Förvaret drunknar i ord
TEATER
Stadsteatern, Nya studion
Förvaret av Johannes Anyuru och Aleksander Motturi
Regi: Henrik Dahl
I rollerna: Sergej Merkusjev, Maryam Moghaddam, Benjamin Moliner, Youssef Salama Zaki med flera.
Spelas t o m 30/1
I Förvaret på Nya studion drunknar mycket av spelet i ord, skriver Tomas Forser.
Den som sätts i fängsligt förvar känner sig sällan vara i gott förvar. Och för vem är säkert förvar en trygghetsgaranti. Kan en människa över huvud taget förvaras? Som lågaktivt avfall. Varför använder utlänningslagen termen och varför beslutar Migrationsverket att ta asylsökande människor i förvar? Vem vill man skydda? Till exempel på ”förvarsenheten” i Kållered. Där och på andra asylprövningsenheter sitter icke åtalade människor i sysslolös väntan på avvisning. Åk ut dit och känn på miljön, se de inspärrade bakom pansarfönstren och när de vinkar, tänk då över demokrati och likhet inför lagen!
Det är denna belägenhet som Johannes Anyuru och Aleksander Motturi gjort pjäs av, Förvaret, och som Henrik Dahl regisserar på Nya studion. En angelägen och svår uppgift. För vem av oss håller inte med om att hanteringen är skamlig? Vem av oss vill särbehandla utlänningar? Men lyckas då materialet störa vår fördomsfyllda humanism? Jag kan inte tycka det.
Föreställningen placerar problematiken i ett hårt skalat symboliskt rum laddat av tryck mellan de förvarade och mellan dem och friheten och mellan friheten och de utsiktslösa villkoren.
Politikens språk är utbytt mot fantasins verbala arabesker och spelarnas berättelser på hemspråken. Att försvara och bevara något i förvaret är bland annat att inte tala svenska.
Tillståndet mellan realitet och flykt skapar situationerna. Många av dem är odynamiska och då drunknar spelet i alla orden. Men där är också skakande och betvingande utbrott av känslor, hat och längtan. Som när Sergej Merkusjev visar upp sitt rika register. Än lojt avvaktande, än våldsamt expressivt försöker han bemäktiga sig den frihet som är den ofries hopp. Jag har också stort utbyte av att se Youssef Salama Zakis spel – rena rama negationen av teaterns mainstreamuttryck. Snabb och rörlig skapar han en scenisk integritet som är läcker att skåda. Förvarad utan säkerhet, kan man tänka. Och Benjamin Moliner håller schablonerna på avstånd som tjänstemannen som sliter med ekvationer som inte går ihop. Då andas föreställningen.






























