Friad för våldtäkt häktad igen. 13-åring våldtog 16-årig flicka. Ännu en Boråskvinna sexofredad. 12-åring misstänks för våldtäktsförsök. Sexmisstänkta är kompisar. 41-åring häktad för sexbrott på förskola.

Ovanstående är rubriker den senaste veckan. Under samma tidsperiod har man också kunnat läsa att soldater våldtog över 100 kvinnor i Guinea i samband med regimens attacker mot demonstranter i september, samt att Frankrikes president Nicolas Sarkozy ska ha hjälpt den våldtäktsanklagade regissören Roman Polanski att få borgen. Sarkozy är inte den ende – Hollywoodeliten har skrivit på listor och kulturpersonligheter som Bernard-Henri Lévy och Salman Rushdie har argumenterat för Polanskis frisläppande. Några av skälen att bortse från brottet (episoden, med deras ord): Polanski är 76 år. Han har överlevt nazism och stalinism. Han är en fantastisk filmmakare.

Visst finns det grader i helvetet. Även när det gäller våldtäkter. Från det som ligger nära tjatsex till date-rape till överfall till våldtäkt som maktmedel i krig. Kvinnor från Darfur utsätts regelbundet för övergrepp, både i och utanför flyktinglägren. Skyddet de hoppats på från myndigheter och det internationella samfundet räcker inte – ”ingen verkar ha tid att skydda oss” säger en kvinna. Inte konstigt att de inte vill berätta om ”episoderna” när Amnesty försökt samla statistik.

Inte heller när talesmän för västvärlden visar sin sanna syn på sexbrott. Gäller det en högt uppsatt medborgare kan man se genom fingrarna. Männen som våldtar i Darfur har också utsatts för krig. Någon var säkert konstnär innan. Är det ett skäl, en ursäkt? De unga pojkarna som uppmärksammas för sexbrott sägs ha svårt med gränser. Okunskap hos förövaren gör inte brottet mindre allvarligt.

Trettonåringen som Polanski utnyttjade kallar det ett otrevligt minne, men hon kan leva med det. Författaren Jenny Diski, som blev våldtagen som fjortonåring, konstaterar på sitt typiska, torrt brittiska sätt, att det inte är det värsta som hänt i hennes liv (och att man ska sluta dalta med Polanski). I antologin F-ordet skriver journalisten Anna Svensson, som också blivit våldtagen, att det inte alls behöver vara det hemskaste som kan hända en kvinna. Hon menar att det är individens upplevelse som räknas, och den stora offerstämpeln som placeras i pannan kan vara svårare att hantera.

Men det handlar också om synen på människor. En våldtäkt kan genom några enkla handgrepp utanför själva upplevelsen göras så mycket värre. Genom att som i Sudan ärrmärka kvinnorna för livet – eller genom att ursäkta förövarna och osynliggöra de utsatta.