Hells Jingle Bells kan mycket väl vara en av de mest absurda idéerna för en julshow någonsin men av just denna anledning funkar den alldeles utmärkt. Ut med Mer jul och Happy X-mas och in med Balls to the wall och allsång till We’re not gonna take it.

Ja herregud, de här hårdrockande stollarna steker till och med självaste jultomten i elektriska stolen till slut. Där har ni alltså premisserna för Hells Jingle Bells och upplägget visar sig vara som gjort för att bli en kanonkväll. Hitsen står som spön i backen och är precis lagom stenhårt framförda av Metal Monarchs, Joacim Cans gör alla metalklassiker, O helga natt och rollen som pompös stjärna med den äran, Petra Kvännö har en massiv rockpipa och Melker Becker och Mattias Lindeblad agerar som de svenska Beavis & Butthead de de facto är. Hela tillställningen är skapad som en odyssé genom hårdrockens stundom ganska tvivelaktiga historia.

Med en oftast lagom avvägning mellan smart tungan-i-kinden-humor och ren och skär grabb-buskis levereras såväl skämt och den träffande filmserien A day in the life of Satans people till en klassisk Siewert Öholm-debatt och personliga hälsningar från Dio och den kanadensiske bodybuilderåskguden Thor. Charmigt, smådumt och hjärtligt.

Och just när man står och undrar, i slutet av tredje akten, hur de kan glömma Guns’n’Roses i en hårdrocksshow så kommer Paradise city som en rejäl avslutningsstänkare. Då sitter pekfingret och lillfingret som två spjut i luften.