Marcus Birro lämnade för en tid sedan, under en del rabalder, hemstaden Göteborg för Norrköping. Samtidigt har han gått från missförstådd poet med alkoholproblem och skinnbyxor till hyllad författare och mediekändis med välskräddade kostymer på bara några år.

Hur förvandlingen från rumlande rödvinspoet till folklig proffstyckare egentligen gått till undrar jag om ens Birro själv vet.

På fredagskvällen är Marcus Birro tillbaka på brottsplatsen och det är nämnda förvandling som står i centrum. På Storans scen bjuder han på en enmansshow med stoff delvis hämtat ur kommande boken Att leva och dö som Joe Strummer.

Birro berättar med hjärtat på kavajslaget och en stor portion humor om sina tuffa år i Göteborg; om punken, spriten och föraktet mot kompisarna som skaffade radhus och kakelugn. På andra sidan mörkret finns hans nuvarande liv som helt nykter och hårt arbetande familjefar. Kontrasten är stark och ofta skrattframkallande.

Föreställningen kan närmast beskrivas som en komisk monolog, faktiskt inte särskilt långt från traditionell stand up. Det riktas välriktade sparkar både uppåt och neråt. Såväl kulturelit som medelsvensson får sig några rejäla kängor.

Även om det ofta finns ett underliggande allvar kan jag tycka att det borde fått mer utrymme, skrattpauserna kunde varit längre. Mot slutet, när komiken mixas med några av de egna dikterna, är det briljant.

Birro erkänner till slut. Han har skaffat kakelugn, bytt lägenhet från 20 kvadrat till 115 och blivit som "dom andra" – och han gillar det. Publiken verkar också gilla den nya Marcus Birro. Biffiga killar med fotbollströja skrattar ikapp med kulturtanter i färgglada schalar när Birro går igång.

"Fan va skönt att komma hem", utbrister Marcus Birro medan applåderna dånar på Storan.

Det var kul att du kom på besök.