Gabriel Byström: Lekstuga för de minst pålästa
Relaterat
Mediepolitiken stod i centrum i riksdagen i går. Under nästan två timmar debatterades public service-propositionen, den proposition som stakar ut riktlinjerna för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion under de kommande fyra åren.
Det kan mycket väl ha varit 2000-talets tråkigaste riksdagsdebatt.
Anledningen är enkel – de mediepolitiker som har ett reellt inflytande i de olika partierna är i grunden rörande överens om hur framtiden ska se ut. Gårdagens, och de senaste årens, stora stridsfrågor var följande: varför rev alliansen upp public service-avtalet för tre år sedan och varför ska bara 20 program om året få sponsras. Inget mer.
Det som hänt under de senaste åren är att alla partier samlats i mitten när det gäller mediepolitiken. Det kan gruffas över om tillståndsperioden ska vara tre eller fyra eller kanske sex år. Det kan muttras om huruvida sponsring är att betrakta som reklam eller ej. Men, det är ändå marginaldiskussioner. Och det är en viktig utveckling. Det fanns en tid för bara några år sedan när åtskilliga borgerliga politiker ville sälja ut public service-bolagen, när det inte fanns någon konsensus om det goda i självständiga, starka och fria mediebolag bekostade av medborgarna. Den diskussionen finns inte längre.
Eller jo, den finns. Har ni en stund över så kan ni alltid klicka er fram till de mediemotioner som just nu ligger för behandling i riksdagen. Här finns moderaten Margareta Pålssons stringenta förslag om att avskaffa tv-avgiften eftersom det är så orättvist att den som tittar på tv i sin dator slipper betala tv-avgift. Att hon – och två andra moderata motionärer som engagerat sig i detta ärende – var med om att införa en teknikneutral lagstiftning för två år sedan som reglerade just detta har av allt att döma inte slagit någon av dem.
Här finns en tankeväckande motion från moderaterna Wachtmeister och Andersson som med oerhörd intensitet argumenterar för att SVT måste vara politiskt objektivt. En utredning borde ”omedelbart” tillsättas för att granska nyhetsrapporteringen eftersom en ”majoritet av inslagen ställer de rödgröna, och då främst Socialdemokraterna, i bättre dager än, exempelvis, Alliansen”. Granskningsnämnden är uppenbarligen en institution som är obekant.
Och här finns centerpartisten Fredrick Federley som föreslår att SVT, UR och SR bör säljas eftersom bolagen ägnar för lite tid åt det ”många” anser är ”public service”.
Exakt hur det gick till när den mediepolitiska arenan blev lekstuga för partiernas minst pålästa politiker återstår att utreda. Till dess ska vi vara glada för att det utvecklats en samsyn hos de tyngsta företrädarna i de olika partierna. Att det sedan resulterar i en och annan blodfattig debatt får vi leva med.
