Måste vi tillämpa all den tekniska och vetenskapliga kunskap vi har? Frågan har ställts när DNA-teknik och atomfysik givit möjligheten att manipulera själva livet – eller utplåna det. I en värld där livsstil, produktion och teknologi hotar våra livsförhållanden är problemet både större och mer näraliggande än så.

Jag hör redan invändningarna: Utvecklingsfiende! Bakåtsträvare! Vi måste lita till den tekniska utvecklingen!

Men vilken utveckling?

Vi föreställer oss gärna att tekniken utvecklas obevekligt, att den ena upptäckten självklart leder fram till nästa så att vi i dag lever med den bästa av alla möjliga teknologier. Det ligger en del i detta, de flesta tekniska landvinningar baseras på vad som gjorts tidigare; utan järnet inget stål, utan halvledare inga datorer. Men den teknologi vi omges av är inte vuxen ur jorden. Vilka verksamheter och projekt som backas upp och får resurser avgör utvecklingen långt mer än enskilda genier eller teknikens inre logik. Det styr vilka idéer som uppstår och än mer vilka som skuffas ut i marginalen. I synnerhet gäller det när en teknologi formerats till vad som brukar kallas ett Stort Tekniskt System som bibehålls genom självförstärkande mekanismer och starka intressegrupper.

Ett sådant system är vägtrafiken, en svårbemästrad och växande del av våra växthusgasutsläpp. Politiker och bilindustri talar trosvisst om att lösningen är tekniska justeringar av systemet, ”miljöbilar” med nya motorer och bränslen och regeringen har avsatt tre miljarder till Fouriertransform, ett bolag till jävets rand styrt av personer från bilindustrin, för att finansiera fordonsforskning.

– Vi kan inte uppfinna oss ut ur transporternas utsläppsproblem, så avfärdar professor Jacqueline Mc­Glade, chef för EU:s miljökontor, kort och kärnfullt sådana blåögda förhoppningar.

Den tekniska utvecklingen minskar inte på långa vägar utsläppen lika mycket som transporterna ökar när bilberoende köpcentra slår ut småbutiker och norska räkor åker lastbil till Baltikum för att skalas. Skall de högtidliga löftena om minskade koldioxidutsläpp bli verklighet är det nödvändigt att bryta oss ur denna fossildopade transportekonomi i stället för att satsa på ökad bilism genom miljardprojekt som Marieholmstunneln och Förbifart Stockholm. Även om ett skifte till koldioxidneutrala transporter är nödvändigt är det viktigaste steget att samhälle och produktion ställs om för att göra minskade transporter möjliga. Då kan också den teknologi som i ett halvsekel regerat våra transporter få sin välbehövliga avlösning.