När min bror, Dawit Isaak, greps den 23 september 2001, kom det som en chock för mig. Jag visste i och för sig att situationen i Eritrea hade försämrats ganska snabbt på sista tiden men att det var så illa kunde jag inte föreställa mig. Eritrea hade då trots allt formellt sett yttrande- och pressfrihet. Jag hoppades och trodde då att gripandet skulle bli ganska kortvarigt. Men efter 2979 dagar sitter han nu fortfarande fängslad utan varken åtal, rättegång eller ens officiella anklagelser. Det enda livstecken jag fick under de första fyra åren var från den danska konsuln Lis Truelssen som av en ren tillfällighet såg honom vid ett besök i fängelset. Hon frågade honom hur läget var och han svarade: ”Det är tufft att sova på stengolv”.

Sedan tog det lång tid innan vi hörde av Dawit. De styrande i Eritrea vägrade svara på hur han mådde eller ens var han befann sig. Men så, för exakt fyra år sedan, kom glädjebeskedet; Dawit ringde och berättade att han var fri. Chocken för mig, hans fru, barn och vänner blev nästan lika stor som när han greps. Men glädjen blev kortvarig. Efter endast två dagar i frihet arresterades Dawit utan någon (trovärdig) förklaring från de Eritreanska myndigheterna. Sedan den dagen vet jag inte var han befinner sig. Sitter han fängslad i en fraktcontainer? Befinner han sig i en cell i underjorden? Jag vet inte var min bror är och jag är trött på det. Det är dags för Eritreas president Isaias Afewerki att ge mig ett svar!

Yonas Manna Bairu är Chargé d’Affaires på Eritreanska ambassaden i Stockholm och därmed vår närmaste kontakt. Inte heller han kan eller vill svara på mina frågor. Nu har det gått åtta år sedan Dawit fängslades. Vi vet att hans hälsa är dålig – han har bland annat diabetes. Dessutom har han på hela denna tid inte fått träffa sina barn och se dem växa upp. På hela denna tid har hans barn inte fått krama sin pappa. På hela denna tid har han och jag inte fått prata med varandra som vi brukade. Hur länge till ska detta fortgå? Hur länge till ska ni hålla honom isolerad från mig, hans familj och resten av världen? Hur länge till ska ni vägra oss besked om hur han mår, var han är eller ens vad han står anklagad för?

Åtta år är lång tid för mig. Det är betydligt längre för Dawit. Jag har under åren av saknad haft familj, vänner, sambo och nu även min dotter att ty mig till. Jag har under åren kunnat röra mig fritt och tala fritt. Det som för mig har varit en plågsam tid utan min bror, måste för honom ha varit en fullständig mardröm.

I en ledarartikel sommaren 2001 skrev Dawit ”Varför föredrar PFDJ (Eritreas styrande parti) tystnaden?”. För detta straffades han med åtta års tystnad. Nu ställer jag samma fråga. Och jag vädjar: Ge oss ett livstecken!