Om Grönland fortsätter att smälta kommer Sveriges sydvästligaste kommun att sjunka under havsytan.

Det är flera av tidens andra frågor som inte heller kan lösas lokalt. Medan jag går på stranden nedanför Falsterbohus glöder det om kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungmans telefon. Hans partikamrater är oroliga för hur Moderaterna i gemen ska uppfattas. Tobias Billström, Per Schlingmann, kollegor i Region Skåne; alla anser de nu att ”den här cirkusen”, som Ljungman kallat den, måste få ett slut.

Men det är inte givet att de med cirkus menar samma sak.

Konflikten kan bara lösas genom att Vellinge blir en del av Sverige och Sverige en del av Vellinge. Migrationspolitiken och dess olika aspekter måste vara statens ansvar. Den ska inte uttryckas på kommunala hemsidor eller bestämmas vid ett hastigt hopkallat möte ute på fälten.

Tången har spolats in och lagt sig i lodengröna drivor mot den novemberbleka sanden. Runt badhytterna är strandgräset gulnat i topparna och havets gråblåa dyningar rullar in i säsongens allmänna glåmighet. Falsterbo med sina igenbommade strandvillor är en del av Vellinge; en annan finns i Hököpinge, i skuggan av det gamla sockerbrukets kracke­lerande tegelfasader, bland folk med jobb på byggen och i vården.

Där står SVT och TV4 beredda med sina kameror utanför vandrarhemmet, men ryktena på nätet om demonstrationer (2 000 ska komma i chartrade bussar, har någon utlovat, för att trycka till rasisterna) visar sig inte oväntat vara tomt skrammel. När det äntligen kommer någon gående på byvägen skyndar reportrarna fram för att åtminstone få något citat med sig hem.

Vellinge är långt ifrån ensamt om att säga nej till Migrationsverket. Men sedan Sven-Olle Olsson i Sjöbo körde runt i medierna på sin traktor och gjordes till sinnebilden för dumdryg provinsialism har inga så tydligt vänt ryggen till som Vellingemoderaterna. Med sitt folkliga mandat har den muntert barske Göran Holm och sedan hans något mindre ryttmästarlike kronprins Lars-Ingvar Ljungman hänvisat till det kommunala självstyret. ”Här är friheten större” står det på den bekanta motorvägsskylten när man kör söderut från Malmö.

Det är en devis som skulle fungera var som helst i den amerikanska västern: staten ska inte lägga sig i, här håller vi nere skatterna och sköter vårt. Men Vellinge gränsar till Malmö och är i praktiken en av storstadens villastäder, beroende av arbetstillfällena och den skattefinansierade servicen i centrum. Riktnumret är detsamma, problemen olika, men sammankopplingen oundviklig.

I förra veckan placerade Malmö stad och det privata vårdföretaget Attendo Care – med fler klagomål och lex Maria-anmälningar än de flesta – trettio asylsökande ungdomar i ett transitboende på vandrarhemmet i byn Hököpinge. Provokationen var uppenbar; både mottagningskrisen och Vellinge hamnade i rubrikerna igen.

Genom att uppträda som goda männi­skor bredvid krösusarna i Vellinge kan de styrande inne i stan i någon mån bortse från egna misslyckanden. Om Malmö jävlas med oss jävlas vid med dem, svarade Lars-Ingvar Ljungman. Det är en primitiv politisk filosofi som också speglar den antagonism som ständigt surrar och sprakar under ytan. Jag vill påstå att det i Malmö finns något som ibland skulle kunna beskrivas som klasshat mot Vellingeborna, fast det är innerstans medelklass som formulerar det. Avogheten överträffar till och med den som riktas mot AIK:are eller mot den borgerliga regeringen.

– Jag är upprörd över Malmös agerande, säger Ljungman. Det är alldeles uppåt väggarna. Som kommunalman sköter man sin egen kommun och ger katten i grannen. I praktiken har de kört över Hököpingeborna. Där är de i dag oerhört förödmjukade, och jag känner sympati med dem.

Men han har tryck på sig från annat håll. En snabb opinionsmätning visar att bara en minoritet i kommunen motsätter sig transit­boendet. Och som ordförande för Skåne­moderaterna ges han nu uppgiften att övertala borgerliga skånska kommuner att skriva avtal med Migrationsverket.

– En sak som gör det svårt för oss är att åtskilliga Vellingebor dagligen konfronteras med de misstag som har skett i Malmö. Många väljare säger till mig: Vad du än gör, se till så att vi inte får det likadant.

Tänker du också så?

– Jag är född och uppväxt i Malmö, men man kan ju inte blunda för problemen.

Vellinge ligger Moderaterna till last med sin arroganta egoism på samma vis som Malmö är ett socialdemokratiskt problembarn med ständigt växande sociala svårigheter. För Vellingemoderaterna är Malmöstadsdelen Rosengård ett eländets tillhåll, men båda platserna kännetecknas av att befinna sig vid sidan av samhället; Vellinge för att det är sig självt nog och har fördomar om andra, Rosengård för att så många av dess invånare har dålig utbildning, är bidragstillvanda och har fördomar om andra.

I Hököpinge hävdar vandrarhemmets grannar att de blev ilskna för att de inget fått veta i förväg. Ett flygblad lades i de närmaste brevlådorna om ett informationsmöte dagen därpå. Dumheterna som sas på mötet rycktes ur sitt sammanhang, säger de till mig. Några vallar hunden, en man tvättar bilen, en kvinna hänger alltmer engagerad från ett fönster. Här på gatan bor folk födda på Balkan, i Ungern, i Chile. I pressen hängs vi ut som en mobb, säger de. Journalister är hyenor. De skriver vad de vill. De förvränger allt. De går runt och frågar om vi tänker flytta. Varför skulle vi det?

Och så med adress Malmö: När våra ungdomar åker in till stan och blir rånade på sina skor är det klart att man blir pissed off.

Migration och integration är samhällsområden präglade av motsägelser, problemförnekelser, önsketänkanden, skönmålningar och svartmålningar. Flera saker kan vara sanna samtidigt, men till grund för konflikten kring Vellinge ligger inte bara en insulär livsstil eller ett förakt för andra kommuners bidragstagare utan också en spridd ovilja runtom i landet att ärligt och realistiskt diskutera migrationens följder. Ur upplevelsen att något döljs hämtar missnöjet sin främsta näring.

I det politiserade språket skapas avstånd, som när termen ensamkommande flyktingbarn får vädja till känslor som skiljs från de faktiska omständigheterna. Så blir debatten också polariserad, förlamande. Det finns säkert folk i Hököpinge som tycker illa om utlänningar, men allra sämst verkar de tycka om journalister. Det finns rasister i Sverige, precis som i alla andra länder, men det innebär inte att samhället präglas av strukturell rasism.

– Det kan nog finnas moderater i Stockholm som tycker att vi är jobbiga, säger Lars-Ingvar Ljungman. Det som också är uppenbart efter den här veckans diskussioner är att detta är en fråga som klyver landet. Jag undrar om alla egentligen är medvetna om vilken sprängkraft frågan har i befolkningen.

I den vinklade gula vandrarhemslängan är det lugnt och nedrullat när jag går en sista runda genom byn. För några år sedan bodde polska gästarbetare här och det var ingen som klagade. Uppe i det grå drar gässen förbi i V-formation. Knotiga pilträd lutar sig bort från slättvinden.

Nej, migrationspolitik hör naturligtvis inte hemma hos kommunalpolitikerna, oavsett om det är asylsökande eller boende de föser framför sig. I Vellinge inser jag att det måste formuleras ett starkare nationellt ansvars­tagande, med tvång mot dem som inte bryr sig, och i städer som Malmö och Göteborg har det länge varit uppenbart hur stort behovet är av en uppriktig diskussion om hur alla som bor här faktiskt också ska bli en del av det svenska samhället.