Jag som många andra har denna höst läst journalisten Gellert Tamas förödande granskning De apatiska som handlar om hur svenska ämbetsmän manipulerade och politiserade diagnosen av flyktingbarn för att smörja utvisningsbeslut.

Det hävdades att flyktingbarn simulerade apatisk chock eller medicinerades av förslagna föräldrar som ville undkomma avvisning. Det var inte bara svenska tjänstemän utan själva staten ända upp i regering som spred den misstanken om dessa främlingar från öst. Tamas visar hur kusligt snabbt som bristen på inlevelse sattes i juridiskt system.

Jag saknar ändå i Gellert Tamas starka skildring en djupare blick för betydelsen av detta skeende mellan individ och stat. Åtminstone ett sådant perspektiv öppnar sig om man läser den italienske filosofen Giorgio Agambens mycket uppmärksammade bok Homo sacer (1995). Den handlar om relationerna mellan den suveräna makten och det nakna livet – la nuda vita – ur historiskt perspektiv. Alltså förhållandet mellan staten och individen och hur politiken har det biologiska livet som sitt egentliga föremål. Agamben börjar i romarriket och når fram till vår tid.

Hans idé är att det finns ett uråldrigt mönster där staten säkrar sitt herravälde genom att beröva vissa individer deras medborgerliga legitimitet. De betraktas paradoxalt som både heliga och icke tillhöriga, utvalda men därför också möjliga att exkludera. Homo sacer – heliga varelser – är det latinska namnet för denna utkorade och utvisade individ som blir ett medel som tryggar statens makt över andra medborgare.

Vi känner igen det i syndabocksfunktionen, som i evangelierna. Samhället konsolideras genom att någon offras som främmande kropp. I detta fall apatiska barn. Det iskalla moderna exemplet är annars Nürnberglagarna 1935 som fråntog de tyska judarna deras tyska medborgerliga rättigheter – vilket gjorde dem möjliga att deportera.

De apatiska barnen var formellt inte medborgare, men skeendet är ändå en hiskligt precis version av denna utstötningsmekanism, nu i välfärdstatens smygversion, modell 2004. Barn betraktas som oskulden i vårt samhälle, men hur oskyldiga de än är var de nu skyldiga genom att vara barn till främmande föräldrar. En tjänsteman talade lättsinnigt om slutgiltig lösning, en annan firade en lyckad deportation. Sondmatning reducerade dem från individer till just "naket liv" som staten kunde juridiskt exkludera. De var homo sacer i det göranperssonska kungariket Sverige. Bitarna faller på plats. Nu ända ner till Vellinge kommun.