Carl Erland Andersson: Medborgarlön är lösningen för arbetslösa
Relaterat
Språket är inte oskyldigt. Den som okritiskt använder ordet ”utanförskap” om arbetslösa spelar efter etablissemangets regler, och om han eller hon är konservativ eller liberal eller vänster, det kvittar lika. Förr sa man ”utslagen” vilket dock antydde ett slags samhällsvåld, så det ordet är nu ur bruk.
”Utanförskap” innebär tvärtom att de arbetslösa medvetet utför sin arbetslöshet, sin sjukdom och sjukpensionering, av ren lättja och illvilja; ungefär som ett konstnärskap. Därför ska en mängd människor nu utförsäkras från Försäkringskassan. Den ersättning de i stället erhåller – storleken beror på förhållandet till a-kassenivån – kan som lägst bli 220 kronor om dagen. Både allians och socialdemokrati är nämligen ense om att befrämja och inte motarbeta ekonomisk framgång.
Ibland drabbas de av sentimentala och nordiskt kallblöta anfäktelser, undrande tårögt varför det anses fult att tjäna pengar. Man kan ju tjäna åtminstone 220 kronor om dan! På vadå? På att söka jobb som inte existerar. Finns det inga reella jobb att söka ska de sökas ändå. Jag tillhör dem som skrivit om detta förut, och någon sa till mig att vi är lite tjatiga. Men det är inte vi som är tjatiga.
Det är den så kallade ”arbetslinjens” politik som tjatar och tuggar om, utan att förmå omdefiniera problemen, se saken från en annan mer frisk sida – exempelvis föreslå medborgarlön. Den som skulle få folk att i lugn och ro planera studier och arbeten, utan att hetsas av de ofta säkert mycket ovilliga snutarna på arbetsförmedlingen, för att nu inte tala om dessa mer än villiga coacher, tillvarons mest onödiga yrkesgrupp. I RFHL:s tidskrift Oberoende (3/2009) berättas om hur det kan gå till.
Om hur de lata och ovilliga hetsas att sälja sig. Där listas personliga svagheter. Vad beror nämligen arbetslösheten på? Jo, på att de lata och ovilliga lider av telefonfobi, rädsla för familjeseparering och vänseparering, av social osäkerhet, rollförnekelse, scenskräck, referensaversion, samt reflexmässig opposition, det sistnämnda innebär väl att man inte lyder coachen då denne förslår man ska bära ett gummiband runt handleden. Detta ska man snärta sig själv med, då man frestas av otillbörliga avvikelser från jobbsökandet, exempelvis en kaffepaus. Det här är på allvar.
Och detta är en del av den aktuella hegemonin, det majoriteten oreflekterat accepterar; annars vore det uppror på gång. Begreppet ”utanförskap” är etablissemangets söndertjatade tuggummi tanken fastnat i. Ord är inte oskyldiga.
