Ofta rättar man mig: ”Du menar den 9 november.” ”Nej – den avgörande dagen var den 9 oktober.” ”Hurdå? Muren föll ju den 9 november!” ”Ja, tack vare den 9 oktober.” På morgonen den 9 november fanns det väl ingen som räknade med att muren skulle falla just denna dag. Men den 9 oktober viss­te man inte bara i Leipzig att kvällen skulle bli avgörande och att efter den skulle allt – på det ena eller andra sättet – vara annorlunda. Den 9 oktober var en måndag. Vecka för vecka hade måndagsdemonstrationerna i anslutning till ”fredsbönen” i Nicolaikyrkan i Leipzig blivit större och större.

Jag var rädd men samtidigt euforisk. Veckan innan i Dresden hade det stått ett regelrätt slag mellan demonstranter och polis runt centralstationen där tågen från Prag med ambassadflyktingar skulle passera. I helgen hade vilt slående poliser gett sig på demonstranter och åskådare i Berlin, Leipzig och andra städer. Hur brutalt, ja rentav sadistiskt den så kallade ordningsmakten hade farit fram på vissa håll visste vi vid denna tidpunkt ännu inte. Fram till nu, trodde jag, hade DRR:s förestående 40-års­jubileum skyddat oss mot det värsta. Det värsta var ”den kinesiska lösningen” som den hade praktiserats fyra månader tidigare i Peking och som applåderats av DDR-ledningen.

Trots det hade man inget val. För om man inte gick ut på gatan nu, när skulle man då göra det? Jag hade förlorat all trovärdighet både i mina egna och i mina vänners ögon om jag hade tvekat. Det var ju också därför vi hade stannat kvar – för att förändra sakerna.

Innan min flickvän och jag satte oss i bilen för att fara till Leipzig fyllde vi kylskåpet åt hennes trettonåriga dotter. Utbudet i mat­affären var denna dag märkvärdigt nog större och bättre än någonsin. Vilket missförstånd! Som om det var det saken gällde! I Leipzig parkerade vi framför Georgi Dimitroff­museet, i dag säte för Tysklands högsta förvaltningsdomstol. Mittemot, på en sidogata, såg vi polisbussar och män i beredskapspolisens uniformer. De serverades te ur en stor kittel. Männen var inte längre helt unga eller vältränade. Vi passerade tätt intill, stirrade på dem – de vände bort blicken. Framför ­Nikolaikyrkan var det redan klockan fyra, det vill säga en timme innan fredsbönen skulle börja, alldeles fullt. Vi visste inte att hundratals partimedlemmar hade beordrats till kyrkan för att ta upp platserna.

Vi gick in i Reformkyrkan som låg intill Ringen och som också var fylld till sista plats. Där fick vi information om de senaste dagarnas arresteringar. Vi hörde också (eller var det senare, i högtalare på stan?) uppropet att avstå från våld som undertecknats av tre ur den lokala partitoppen liksom av dåvarande chefen för Gewandhausorkestern Kurt Masur, kabarettisten Bernd-Lutz Wange och teologen Peter Zimmermann. De hade insett att demonstrationen skulle äga rum i vilket fall som helst och uppropet sågs – undertecknat som det var av tre höga partifunktionärer – som ett slags legalisering av måndagsdemonstrationen.

Från Reformkyrkan gick vi tillbaka till Karl-Marx-Platz. Gränderna och de smala gatorna i centrum var fulla av folk. Vi hörde talkörer från platsen framför Nikolaikyrkan. Måndagen dessförinnan hade jag drabbats som av åskan när jag för första gången hörde ropen ”Stasi raus” (Ner med Stasi). Att något sånt skulle vara möjligt utan att horder av Stasimän kastade sig över de ropande var som ett mirakel. Nu, en vecka senare, hade man redan vant sig vid tal­körerna.

Demonstrationen satte plötsligt igång. Det var inte bara ett tåg som satte sig i rörelse från Nikolaikyrkan mot platsen framför Operan. Plötsligt strömmade det till människor från alla håll. Var och en som tidigare liksom hade råkat vara här och som man trodde var på väg för att handla eller bara var på hemväg från arbetet, visade sig nu vara demonstrant.

Anspänningen hjälpte mig att själv stämma in i talkörerna. Jag hade fortfarande problem med att ”skrika högt” tillsammans med and­ra. För detta ”kollektiva skrikande” hörde till den andra världen, den som vi föraktade. Men att nu delta jagade undan rädslan och förband oss med varandra. ”Neues Forum zulassen” (Tillåt Neues Forum), ”Freie Wahlen”, ”Wir bleiben hier” (Vi stannar kvar), och om och om igen: ”Wir sind das Volk” (Folket, det är vi). Var var alla i uniform? Det verkade som om alla ”säkerhetskrafter” hade gått upp i rök. Jag minns bara en enda polis som bredbent, med händerna på höfterna stod på trottoaren till vänster om oss och stirrade ut i tomma intet. I fönstren på de omkringliggande husen och restaurangerna syntes fler och fler människor. ”Schliesst euch an” (Kom med), ”Stasi raus!”, ”Stasi in die Volkwirtschaft” (In med Stasi i produktionen) men där var de ju redan sen länge, ”Gorbi, Gorbi”. Det var bara i Gorbitalkören som jag inte vrålade med.

När vi vände oss om var hela Ringen svart av människor. Vi jublade. Vem skulle kunna hejda den här folkmassan? Att vi var så många – sjuttiotusen – och att det inte fanns en enda nyttig idiot som slängde en sten, det var vår triumf. Mot den här folkmassan skulle bara väpnat våld hjälpa. Men att det verkligen skulle kunna falla ett skott här kunde jag inte föreställa mig.

I dag vet vi att det länge var ovisst om det ändå inte skulle komma en order om att ”slå ner kontrarevolutionen”, vilket inte hade behövt betyda en order om att ge eld. Men polisledningen ansåg att ett ingripande var utsiktslöst. De väntade på att få den inställningen godkänd från Berlin – men därifrån kom inte ett ord. Strax efter 18.30 gav den högsta partifunktionären ordern: ”Låt demonstranterna löpa och stig åt sidan” om de inte ”angriper säkerhetskrafterna eller deras byggnader”. De ena trädde åt sidan, vi andra trädde fram.

Demonstrationen var inte bara fredlig, den blev för varje minut allt muntrare. Vi skämtade om oss själva. Här går vi och demonstrerar efter jobbet och i morrn går vi punktligt dit igen. Men nästa måndag kommer vi tillbaka.

Den som tittar på bilder från den här demonstrationen ser att det fanns plats mellan människorna. Här gick ingen i raka led. Inga krokade arm eller marscherade med tända ljus. Man vandrade genom staden tillsammans med några goda vänner en fortfarande varm höstkväll och var glad att det var andra där också, förutan vilka man – i bokstavlig mening – inte hade vågat sig ut på gatan. För första gången fick jag en aning om vad som tvåhundra år tidigare hade menats med Fraternité, broderskap.

Eftersom de flesta av oss var unga, behandlades de äldre som hjältar. Två kvinnor i sjuttioårsåldern möttes av glada tillrop och applåder. Vi drog förbi centralstationen vars portar var stängda. Den som kom till stan med tåg, släpptes inte ut. Spårvagnarna, som blivit stående vid hållplatserna, öppnade sina dörrar. Framför det så kallade ”Runde Ecke”, Stasis huvudbyggnad, såg vi män i uniformer med sköldar och hjälmar. Detta var ju de senaste två veckornas överraskning, att ”de våra” såg likadana ut som dem i väst. Ett femtiotal män med sköldar hade formerat sig framför ingången. Vad tänkte de här unga männen som fått order att bevaka porten till Stasi när Folket-det-är-vi hade dragit fram och förbi dem? Runde Ecke tjänstgjorde också som fängelse och där satt fortfarande några som arresterats de senaste dagarna. Inte långt från Rådhuset hade en polisbuss blivit stående vid trottoarkanten. Demonstranterna diskuterade med poliserna som satt i den, man räckte dem några cigaretter. ”Ni är ju inga busar!”, sa de i bussen.

Staden själv angav genom sin Ring marschvägen. Vi fortsatte alltså till Gewandhaus och kom till sist tillbaka till Karl-Marx-Platz. Den här enda timmen hade förändrat oss. Vi hade blivit friare och gladare och mer beslutsamma än någonsin tidigare. Men det var inte bara vi som hade förändrats. Staden, hela landet hade under den senaste timmen blivit annorlunda. Vår glädje, lättnaden, vårt jubel klingade väl högre än trumpeterna vid Jeriko. Allt skulle bli annorlunda, alla murar skulle falla – ”Utan visa ända till Pisa!” – och drömmen om Pragvåren -68 skulle bli sann: en socialism med mänskligt ansikte.

Översättning: Svante Weyler