Den stora demonstrationen i Leipzig, måndagen den 9 oktober, gjorde oss euforiska, gav os en känsla av betydelsefullhet, men där var vi också anonyma. Att fortsätta arbetet i landsorten var något helt annat. Vem brydde sig ens om en liten håla som Altenburg?

När vi försökte övertala medarbetarna på teatern där vi arbetade att protestera – vi ville avsluta en föreställning med att ”kliva ur våra roller” och läsa upp en resolution från scenen – då blev vi till uppviglare, vi ”hetsade mot socialismen”. Att uppmana skådespelare, musiker, dansare, sångare, scenarbetare, ljustekniker, kassörskor att trotsa teaterchefen och partisekreteraren och gå med i protesten var svårare än att bara säga emot i största allmänhet. Det lyckades först vid andra försöket. Vi gick upp på scenen och läste upp den resolution som antagits vid stadsteatern i Dresden.

Några åskådare lämnade hastigt salongen. De flesta reste sig dock – för att applådera. Det var en signal som gick fram i stan. Också inom teatern lärde vi nu för första gången känna varandra på riktigt. Många, som hade stått mig nära, drog sig undan av rädsla för att det skulle gå ut över deras barn eller för att de tyckte att aktionen var fjantig. Andra, som jag inte alls hade räknat med, ansåg att det var självklart att de skulle hänga på, trots att de var ensamstående föräldrar.

Helgen 14-15 oktober for vi till Berlin för att träffa vänner. Två av dem hade arresterats och fått stryk men släppts igen efter en natt hos polisen. Mer av en händelse hamnade jag på ett möte på Deutsches Theater som hade arrangerats av fackföreningsfolk från olika teatrar. Vi kom lite sent. Plötsligt gick en man ur publiken upp på scenen – jag tror det var chefen för teatern i Schwedt – och krävde med dundrande stämma att i varje stad där det fanns en teater skulle man ansöka om tillstånd för en demonstration. Och var ber man om tillstånd att få demonstrera? Hos polisen. Man enades om att sätta datum till den 4 november. Nu var det vår sak att ordna en demonstration i Altenburg.

Den följande måndagen, 16 oktober, upprepades miraklet i Leipzig. Nära dubbelt så många demonstranter som veckan innan gick genom staden. Allt förlöpte lugnt, människokedjan slöt sig igen, marschen mot Jericho hade lyckats än en gång. Och ändå var det ingen brist på provokatörer. En vän som hade tagit med sig sin femåriga son berättade först alldeles nyligen varför hans son hade så dåliga minnen från denna demonstration. En man hade viskat till pojken: där framme kommer alla att få sina händer avhuggna. Pojken teg, grät och led alla helvetets kval tills hans far for hem med honom.

På tisdagen frågade vi teaterchefen om han var med på att ansöka om demonstrationstillstånd tillsammans med oss. Han såg det som ett dåligt skämt, visade att han tyckte vi var galna och sa bara: ”Nu kan jag inte göra något för er längre.”

Dagen efter gick jag och min flickvän till polisen. Vakten släppte genast in oss när vi sagt vad det gällde. ”Vad önskar ni?” sa en annan polis och flinade. Vi upprepade att vi ville anmäla en demonstration. En minut senare satt vi hos den lokale polischefen. ”Vi vill söka tillstånd för en demonstration den 4 november”, sa vi. I stället för att svara tittade polischefen ut genom fönstret. Till sist frågade han om vi kunde garantera säkerheten. Ja, sa vi utan att ha en aning. Naturligtvis kunde ingen garantera någonting. Vi fick ett ansökningsformulär för ”Utomhusmöte”. Det frågades efter antal deltagare. Vi skrev: 10 000. Det frågades om vilken musik som skulle spelas. Det fanns till och med en fråga om det skulle innebära någon störning för intillboende. Vi måste ange en plats: samling vid teatern, sen marsch förbi Statssäkerhetstjänstens byggnad, förbi kommunistpartiets hus och till torget. Vi skrev under med namn och adress.

Tillbaka på teatern kallades vi till chefen. Han var som i ett feberrus: ”Jag hör redan kedjorna rassla”, sa han, ”jag hör redan ljudet från stridsvagnarnas larvfötter”. Och sen: ”Krenz är ny partichef.”

I det ögonblicket hade jag hjärtat i halsgropen. På kvällen satt jag samman med tre eller fyra nästan helt obekanta män i en förortslägenhet för att förbereda grundandet av Neues Forum i Altenburg. Han som vi samlats hos hade upptäckt att någon hade lossat hjulmuttrarna på hans Trabant men han hade upptäckt det i tid. Senare har det visat sig att han varit så kallad ”informell medarbetare” hos Stasi men lyckats sluta arbeta för dem redan innan 1989.

Vi var fyra helt vanliga människor som plötsligt skrämdes av vårt eget mod – utom en av oss, en byggnadsingenjör i fyrtioårsåldern. Han hade varit inne i Stasibyggnaden den här dagen, sa han, han hade haft jobb att utföra där, reparationer. Han hade ätit i deras kantin och sagt: ”Jag är stolt över att vara med i Neues Forum. Visa mig en enda mening som inte stämmer i deras upprop. Ni känner ju inte ens till uppropet!”. Han sa det som om hans sätt att uppträda var helt självklart. Och för honom var det uppenbarligen det. Jämfört med honom var jag fortfarande rädd som en hare. Även om vi hade tagit avstånd från hemlighetsmakeri, förblev jag liksom hemlig.

När vi såg Egon Krenz på teve såg han ut som om hans egen uppenbarelse äcklade honom. Inget av det han sa antydde något om stridsvagnar. Och när han nästa dag besökte företag för att tala med de anställda om deras problem stod det klart att vi inte behövde bry oss om honom längre.

Vår nya offentlighet utgjordes av mötena varje vecka i Altenburgs Brüderkirche. Kyrkan var så full att man måste öppna också andra kyrkor. Där kunde vi berätta om att vi ansökt om tillstånd för en demonstration den 4 november kl 13.00 med start vid teatern. Efter den kvällens ”andakt” ägde den första ”illegala” demonstrationen rum i staden.

Ett par dar senare fick vi hos polisen reda på att vår ansökan om tillstånd för den 4 november avslagits. Tidigast för den 19 november kunde vi få tillstånd. Men då på ett villkor: ”Ni måste skriva under” sa polischefen, ”på att ni inte ordnar en demonstration den 4 november”. Jag sa att det kunde jag skriva under på men det skulle inte tjäna något till, för demonstrationen skulle nog äga rum även förutan mig, och då vore det väl ändå bättre …

Den 4 november ägde den största demonstration som Altenburg någonsin (och fram till idag) upplevt rum. I jämförelse med Leipzig var tjugotusen människor inte mycket, men på gatorna i den lilla staden kändes det inte så. Framför Stasibyggnaden och den lokala partiledningens hus blev visselkonserterna öronbedövande. Sen gick demonstrationen vidare till torget. Ingen visste vad som skulle hända där. En ur den fortfarande lilla gruppen från Neues Forum klev upp på en bänk och höll ett tal som framför allt innehöll svordomar. Men sen ropade han: ”Och nu kan ni gå hem – men kom tillbaka nästa vecka.”

På eftermiddagen denna 4 november satt vi hemma och tittade på teve utan att tro våra ögon. De sände fortfarande direkt från demonstrationen i Berlin – hundratusentals människor på Alexanderplatz – och det i DDR-TV. Då, om inte förr, stod det klart att muren inte skulle stå länge till.

Att muren fallit hörde jag först på morgonen den 10 november. Min första tanke var: nu sticker alla till väst och ingen kommer till demonstrationen. I stället för att gå till kyrkan gick folk till polisen för att få en stämpel som gav dem tillstånd att besöka väst.

Naturligtvis ville jag också se väst, men jag ville inte ställa mig i kö vid gränsen, inte köa för att få ”välkomstpengar”, inte köa för att komma tillbaka, jag ville njuta av väst. Dessutom hade vi fullt upp med att organisera Neues Forum här hemma.

Till demonstrationen den 19 november kom ungefär hälften så många som den 4. Men sen hände något som ingen av oss hade räknat med. När demonstrationen svängde in på torget i Altenburg såg vi en grupp på två-trehundramänniskor som redan stod framför talarstolen, de flesta kvinnor. De viftade med röda fanor och DDR-flaggor. Man kunde se på dem att de var rädda. De dränktes i en visselkonsert, lik den som tidigare hörts utanför Stasi och partihögkvarteret. Själv stirrade jag på dessa motdemonstranter som om de kom från en annan pålanet. För första gången i mitt liv såg jag kvinnor och män som av egen fri vilja uttryckte sitt stöd för DDR. För ända till dess hade det bara handlat om anpassning som krävts eller tvingats fram och sen belönats.

Vårt erbjudande om att de, efter några av våra tal, själva skulle tala tackade de nej till. Sannolikt kom det som en överraskning för dem. Men kanske var denna inbjudan det viktigaste den här dagen, för den visade nämligen att vi menade allvar med att vår frihet också alltid var de andras frihet.

Översättning: Svante Weyler