Första gången jag såg Lars Winnerbäck satt han ensam med en akustisk gitarr, ja det var verkligen nästan ingen publik där, i ett varmt tält intill Möllan i Slottsparken i Malmö. En tunn kille med Axl Rose-frisyr och något flackande blick. Han hade precis släppt sin första platta, en fjunigt romantiskt sak med Stefan Sundström inklämd mellan varenda rad och Magnus Johansson och Ulf Lundell som viskande mellan varje ackord.

Jag fattade inte då hur stor han skulle bli. Inte så konstigt. För idag fattar jag inte varför Lars Winnerbäck har blivit så stor. Faktum är att han tycks nå bredare folklager än både Melodifestivalen och Håkan Hellström. Han gör framgångsrika turnéer, han ger draghjälp åt andra artister och, inte minst, han säljer fortfarande plattor.

Som de uttrycker de på Bengans - "det spelar ingen roll hur Winnerbäcks plattor låter, folk köper dem ändå." Jag misstänker att de bland annat syftar på den senaste, kopiöst misslyckade plattan.

Men Lars Winnerbäck är helt enkelt drömmen för en ansatt musikbransch. Han är ett säkert kort, han är en ny Tomas Ledin med en ny generation fans. En generation som liksom Lasse själv formulerat sin framtid i unkna små lägenhetskök mätta och fulla på nudlar och tetravin och som nu blivit med inkomst och amorteringar. En generation som enligt den gängse bilden inte vill betala för musik. Men som av någon märklig anledning gör ett undantag för Lars Winnerbäck. Och precis som Ledin kommer Winnerbäck att kunna ställa sig bredbent i vilken sommarvarm slottsruin som helst och locka till folkfest år efter år efter år framöver.

Och jag som bara hör en man med entonig röst och gnälliga självömkande texter som mals fram till osvängig, baktung musik. Dessutom. Lars Winnerbäck må vara hur go och glad som helst utanför scenen, men i sina låtar framstår han dessvärre som totalt humorbefriad. Så jag fattar det inte.

Jag fattar inte att allsången kan vara så på topp från start till mål. Jag fattar inte att fansen sitter ner med Winnerbäcks texter och verkligen får ut något av dessa murriga ord som staplas på varandra till dess att jag bara för ont i huvudet.

Men det kanske är hos mig som felet ligger. Kan någon förklara för mig - vad är grejen?