Två gånger fick jag som barn mardrömmar av teveprogram. En gång efter Hulken – men drömmen härleddes från det havererande kärnkraftverk han befann sig i – och en gång efter en miniserie om en räv som spred rabies.

Att ensam promenera hem i mörkret efter att som alltför ung ha sett Stephen King-filmen Christine – den om den svartsjuka mördarbilen – var visserligen läskigt, men på ett annat, nästan spännande sätt.

Förmodligen är lejonparten av den populärkulturella skräck vi konsumerar inte egentligen tänkt att skrämmas på riktigt – helst ska den bara ge sköna rysningar. Det som skräms på riktigt, det vi verkligen är rädda för, är oftast inte vampyrer, varulvar, zombier och annat övernaturligt.

Samtidigt får allt sådant mer utrymme i media och ökar i popularitet – eftersom det också ger tillfälle till verklighetsflykt och, inte minst, skapar kvicka och snabbtänkta hjältar. Behovet av fiktiva hjältar och hjältinnor tar aldrig slut, kanske för att det blir mer ont om verkliga. Att döda en vampyr med en träpåle genom hjärtat är en snabb och enkel lösning (om det inte är en supervampyr, förstås), mer effektiv än att som i verkliga livet bekämpa blodsjukdomar med åratal av medicinering.

De nyare vampyrhistorierna har dock oftast mer fokus på romantik än skräck och blodssmitta, och vad som skrämmer Bella i Twilight är inte Edwards styrka – det är tanken på att vara utan honom, utan kärlek.

När viss skräck görs tandlös har andra gränser flyttats. Deckargenren blir allt mer brutal, i Storbritannien har både författare och recensenter reagerat på de mer detaljerade våldsbeskrivningarna (oftast riktade mot kvinnor). I ”vanliga” teveserier som CSI och Cityakuten syns en hantering av kroppsdelar som för ett antal år sedan bara skulle ha förekommit i splatterfilmer. Det rena äcklet förfärar också.

Rotar man lite i jorden verkar vardagen vara det mest skrämmande. Det som kan hända vem som helst. Upprepningens tristess. Mobbning. Aids. Svininfluensa. Arbetslöshet. Ensamhet. Döden. Och precis som döden kan knytas ihop med vampyrernas eviga liv och zombiernas levande död hämtar en stor del av populärskräcken, mer eller mindre begåvat, inspiration från ett omtolkat vardagsliv. I Buffy och vampyrerna blir den utstötta tjejen som ingen ser bokstavligt talat osynlig och det hånskrattande mobbargänget förvandlas till hyenor. John Ajvide Lindqvist för varsamt ihop zombier och sorg.

Kanske handlar vår fascination för skräck inte mest om vad som skräms, utan hur – och bäst är lagom mycket. Det vore ju för hemskt om vi skulle kunna föreställa oss själva i situationen.