Tidigare i år fick släktingar till mig sitt hus på Mansourgatan mitt i centrala Bagdad beslagtaget av en grupp okända män. Klockan var åtta på kvällen när fyra beväpnade män trängde in i huset. Mina släktingar blev rånade på alla sina pengar, en betydande summa, i stort sett hela deras förmögenhet (man litar inte på bankerna i dagens Irak). Några timmar senare tvingades de ut i mörkret. Det enda de fick ta med sig var de kläder de hade på kroppen. Ingenting annat, inga pengar, inga personliga tillhörigheter. Som genom ett trollslag stod de utblottade på gatan, som om deras liv fram till det ögonblicket bara varit en dröm. Det fanns inget att göra, ingen hjälp att få. Om de gjort motstånd, hade de inte varit i livet i dag.

Det är alltså inte bara de stora dramatiska händelserna, bombdåden med hundratals döda, som påverkar det dagliga livet i min hemstad Bagdad. Det pågår också skeenden i det tysta, händelser som inte skapar rubriker i världspressen, men som i lika hög grad och med samma brutalitet formar männi­skors öden. Det är viktigt att påminna om det när fokus nu förskjutits från Irak till Afghanistan.

Mina släktingar lever nu i exil i Egypten, inte som ett direkt resultat av ockupationen i sig utan det som följde i dess spår av inre söndring och polarisering, detta för en utomstående mer eller mindre obegripliga politiska och religiösa ställningskrig som i så många fall bokstavligen utkämpas i männi­skors hem. De hyser inget hopp om att kunna återvända; förresten, återvända till vad? De äger inte längre sitt hus, äger ingenting; tre syskon i fyrtioårsåldern, brodern var chef på ett mindre företag, den ena systern var konstnär, den andra var lärare. Deras framtid är oviss, men de har i vart fall något slags framtid, ett liv att leva. På så vis är de lyckligt lottade.

Innan jag flydde till Sverige efter Gulfkriget bodde jag i stort hus på Al Karade, en gata vid Tigris inte så långt från Mansourgatan, där jag för övrigt växte upp och bodde tills jag gifte mig. Al Karade är en av Bagdads viktigaste gator. Där ligger den berömda restaurangen Al Mahar och min egen favoritbutik Abu Afif, som säljer det bästa godiset i hela Bagdad.

Huset hade varit i familjens ägo i flera generationer men stått tomt sedan vi lämnade det. Nyligen ockuperades det av okända beväpnade män. Familjemedlemmar som höll uppsikt över det protesterade med följd att de beväpnade männen rev hela huset. Allt som återstår är en ruinhög. Alla värdesaker är stulna eller förstörda. Man vågar inte sälja marken och antagligen skulle man heller inte hitta någon köpare. Båda parter skulle riskera att bli dödade.

Sådan är också verkligheten i Bagdad, sex år efter invasionen och några månader efter att Barack Obama påbörjat uttåget för de reguljära amerikanska trupperna. Det finns anledningar till att människor fortfarande flyr, att ministrar och tjänstemän inom statsförvaltningen hellre låter sina familjer bo utomlands. Bagdad är ännu långt ifrån en säker stad att leva i. Så kommer det också att förbli tills människor börjar betrakta varandra som individer och medborgare i ett fritt land, inte som klanmedlemmar, som kurd eller arab, sunni eller shiit. I dagens Bagdad är denna tillhörighet på kort sikt paradoxalt nog en överlevnadsfaktor, i det långa loppet naturligtvis förödande. Regeringen står mer eller mindre handfallen inför detta, oförmögen att utöva sin makt eller rent av ointresserad av att göra det. Det som Dilsa Demirbag-Sten i en debattartikel i GP kallar ”kollektiviseringen av individen” måste upphöra innan utvecklingen i Irak kan ta det avgörande steget i riktning mot ett tryggare samhälle, innan invånarna i Bagdad kan återerövra sina hem, sina gator och torg.

Min väninna Elam säger i telefonen: politikerna kan göra precis vad de vill med oss medan det enda som står oss till buds är att kämpa på så gott vi kan för att överleva. Om Gud vill – insh’allah – så kommer vi att se slutet på det en vacker dag, men jag vet att det inte kommer att ske under min livstid.