Kents dragningskraft tycks vara intakt.

Vilket annat svenskt rockband skulle ens komma på idén att släpa ner den svenska musikpressen till Berlin ”bara” för att lyssna på den nya skivan. Och vilket annat band skulle lyckas med att faktiskt få redaktionerna att töja sina ansträngda resebudgetar och sätta sig på flyget.

Nej. Kents status är än så länge ohotad. Trots en del tvekande recensioner på senaste singeln Töntarna. Trots att det för varje ny skiva höjs röster om att de skulle vara gamla och trötta.

Men visst. En uppenbar och logisk invändning mot Kent är förstås att de rört sig i sin egen trygghetszon ganska länge nu. Det finns ju en sund uppfattning om att man som rockband ska befinna sig i ständig rörelse, utmana sig själv och sin publik. Kent har valt en annan väg.

Man sätter konsekvens, i allt från omslag till relation med media och fans, framför våghalsighet. Och det är en taktik som håller på ganska lång sikt, förutsatt att man fortsätter göra bra låtar och bra konserter blir sådana band långlivade.

Men till sist hamnar man på en plats där det råder stiltje och där marken har tömts på all sin näring. Det är då man blir till Rolling Stones. Man fortsätter att mata in massor av pengar i stora turnéer men publiken vill bara hör de gamla låtarna. De nya skivorna fungerar enbart som väldigt dyra flyers inför turnén.

U2 är på god väg att hamna där, möjligen är Kent inte helt långt borta heller.

Sett ur det perspektivet blir de kommande fem åren helt avgörande för Kent. Ska man fortsätta vara i sin komfortabla trygghetszon eller ska man välja att slå sönder det man har byggt upp och leta nya vägar? Ska man gå vidare med en hög och säker lägstanivå eller ska man riskera allt som en möjlighet att vinna nya liv?

Det är bara Joakim Berg och de andra som kan svara på de frågorna.