Två fyrar

18:29–4 – Kyrkklockorna slår, en port stängs igen och orgeln börjar spela. En kör tar över och sjunger om ansvar och att även 100 000 röster kan ha fel. Yepp, Kent öppnar sitt nya album med en skev psalm som glider över i ...

Tre fyrar

Taxmannen ... en ettrig syntslinga, tunga beats och Jocke Berg som sjunger om att han står i obetalbar skuld. Versen fäster inte riktigt men låten lyfter i refrängen.

Tre fyrar

Krossa allt – Kärleken krossar allt men inte Samis gitarr som dyker upp efter en dryg minut och färgar låten med en fin liten slinga. I övrigt en lite blek låt.

Tre fyrar

Hjärta – Tre fyrar Börjar med akustiska gitarrer och stråkar som växer, växer och växer. Den minst elektroniska låten hittills hinner jag tänka innan Kent vrider upp volymen och drar på för fullt.

Fyra fyrar

Sjukhus – Introt låter som en knastrig gammal transistorradio, Jocke Berg sjunger till en stillsam tramporgel men plötsligt brakar krautdiskot igång. Skön på ett tyskt sätt.

Fyra fyrar

Vals för satan (din vän pessimisten) – Föga överraskande är detta ingen vals. Tvärtom är det plattans första riktiga danslåt med beats så tunga att ”kristallkronorna” håller på att släppa från taket högt däruppe i Meistersaal.

Fyra fyrar

Idioter – Långsam, rytmiskt driven låt med Johan T. Karlsson från Familjen på fin körsång. Första låten (förutom den inledande psalmen) som inte spelats in i Berlin. Kan dock inte påstå att det hörs någon större skillnad.

Tre fyrar

Svarta linjer – Tunt ekande piano och en liten struttig rytm som spökar i bakgrunden, en låt som i sammanhanget nog måste beskrivas som en ballad.

Fyra fyrar

Ensamheten – Börjar med en ensam akustisk gitarr och Jocke Berg som sjunger vackert om att skrapa rutor medan staden förblöder. Fin melodi och kanske den mest ”vanliga” Kentlåten.

Fyra fyrar

Töntarna – Häng dom högt! Måste säga att Töntarna växer för varje gång jag lyssnar på den. Efter att ha hört igenom hela plattan känns den här Depecheflirten som ett naturligt singelval.

Fyra fyrar

Det finns inga ord – Stillsam inledning med ett skönt, sågliknande syntljud som svajar förbi då och då. Kommer säkert att växa ut till en lika lämplig som pampig avslutning på hela albumet.