Rasmus Malm försvarade amatöridealet här i GP förra veckan, medan Jasenko Selimovic pekade på hur professionaliseringen gynnas av en uppluckring av anställningsskyddet. Men lösningen består lika mycket i att stödja nya distributionsformer och rekommendationssystem.

Musikskapande kräver relativt stora materiella resurser. I relation till film är det förstås mycket lite, men jämfört med fritt skrivande krävs ansenliga mängder tid, pengar och professionalisering.

För oss som bryr oss om popmusiken finns det stora problem framöver, när en etablerad distributionsapparat faller och en annan träder i dess ställe. Det gäller två saker som förutsätter ekonomiska muskler: dels upprätthållandet av ett skapande som inte enbart görs på eftermiddagar och kvällar, dels möjligheten att nå ut till fler än de specialintresserade.

Rasmus Malm hänvisar till den brittiska tankesmedjan Demos som hyllar de kvasiprofessionella amatörerna (”pro-ams”), men läser man deras manifest lyser de nyliberala färgerna mellan raderna. Att vara en seriös pro-am kräver att man har lyxen att ha ett jobb där man kan planera sin egen tid och ha råd att seriöst satsa på sin hobby. Dessutom är pro-am-idealet ett sätt att intvinga varje kulturskapare i det nyliberala projekt som vi kan kalla Marknadsföringen av jaget.

Visst, riktigt unga människor – som går i skolan eller ännu inte kommit ut på arbetsmarknaden – kan givetvis uppbringa de reserver av tid för gratisarbete som krävs. Men ska vi förlita oss på att enbart mycket unga människor ska bära upp populärmusiken?

Som en musikerkollega säger: De musik­etiketter som kan göra intressanta saker har slutat ta risker. De satsar på minsta gemensamma nämnare. Till och med independentbolagen satsar nu bara på det som de vet kommer att sälja. Välkommen till 50-talet!

Inom musik- och litteraturvärlden har skivetiketter och förlag fortfarande en roll att spela – ännu mer så i ett skiftande distributionslandskap – eftersom de ger auktoritet åt nyskapande kulturella uttryck. Det är otroligt svårt, såvida man inte är en människa av det slag som bröstar sig och skramlar på tomma tunnor, att i dag ha en My space-sida och tro att någon större publik på allvar kommer att ta till sig det man gör, om man inte har en skivetikett bakom sig eller gör extremt publikfriande musik.

Popmusiken jobbar nu enligt samma villkor som konstmusiken, skrev Sofia Nyblom i Svenska Dagbladet nyligen. Digitaliseringens oreglerade marknad har en mörk skuggsida där ”själv är bäste dräng”-idealet överlag premierar, som hon skriver, manliga entreprenörer med vassa armbågar.

För vågorna av kärlek och intresse på internet kommer inte av sig själva; de uppstår genom att folk inspireras av någon som pekar dem i den riktningen. Häri ligger en auktoritet som de mest idealistiska nätkramarna inte riktigt verkar erkänna. Auktoriteten att peka – ”Här! Leta här, här finns kvalitén!” – är allt som oftast ett redaktionellt uppdrag eller ett marknadsföringsjobb. Sökmotorer och indexeringar underlättar givetvis, men som det är nu är det allt för ofta de mest drivna producenterna som pushar, och de mest drivna konsumenterna som söker upp och laddar ner.

Detta medan den gamla distributionsmodellen är så utarmad att den bara satsar på de säkraste av kort. Utöver det direkta stödet till producenter bör ekonomiskt stöd därför handla lika mycket om att lyfta fram och sanktionera det intressanta.