Jasenko Selimovic drog en lans för kulturen och de frilansande yrkeskonstnärerna förra veckan. Bra och alldeles nödvändigt. Men på nåt sätt fastnar den i högerfoten.

Det är inget fel på Socialdemokraternas grundläggande syn på kulturen som kom till uttryck i kulturutredningen 1974 i formuleringen: ”Konstnärlig verksamhet är ett grundläggande kännetecken på mänskligt liv.” Felet ligger i att Socialdemokraterna inte förmått ta ansvar för sin kultursyn i handling. Den tröghet som ofta präglar konstnärliga institutioner är inte heller bra, men den professionalisering Selimovic ser som en lösning är problematisk.

Via en flyktigt ursäktande gest gentemot alliansens svagtänkta marknadsanpassning av kulturlivet kastar sig Selimovic med huvudet före in i ett annat moras, kons­tens professionalisering, och presenterar den som ett måste ”om kulturen i Sverige ska spela någon roll”. Men han slår in en öppen dörr. Sedan kulturutredningen 1995 har en professionalisering av kulturlivet varit ledstjärna för kulturpolitiken.

Selimovics fråga – om vi verkligen skulle vilja bli opererade av en amatörkirurg – visar att hans analys inte skär tillräckligt djupt. Jämförelsen mellan den professionella kirurgen och den professionella konstnären blottlägger inte problemet han verkar vilja komma åt. Kirurgi är med nödvändighet ett yrke. Det är inte särskilt svårt att förstå varför exempelvis studieförbunden inte har kvällskurser för hobby­kirurger men däremot inom alla sorters konstnärliga områden.

Det borde någon gång gå att ta diskussionen om konstnärligt skapande ett steg längre än att om och om igen armera gamla felaktiga motsättningar mellan dem som har konsten som yrke och dem som är konstnärligt aktiva på andra villkor. Man kan ha konsten som yrke. Men konsten är inte ett yrke i sig själv. Den är del av vår språkförmåga, ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation. Det är utifrån den komplexiteten vi ska göra kulturpolitik.

Den status Jasenko Selimovic efterfrågar för konstnärernas och kulturens räkning måste handla om respekt för vad konstnärligt arbete kräver. Statustänkande landar lätt i att man nöjer sig med att likställa kvalitet med position. Det finns ingen anledning att vara rädd för att diskutera kvalitet eller uppmärksamma skillnader mellan amatörer och professionella. Men för att en kvalitetsdiskussion om vad som görs i konsten ska vara intressant måste kvaliteter i att och hur det görs också diskuteras.