Det är 50-talskänsla för hela slanten i Göteborgsoperans uppsättning av musikalklassikern Guys and Dolls. Nostalgin har jag inga som helst problem med, inte heller med Hasse Alfredsons översättning, trots dess daterade söderslang; kasta ben (spela tärning), det är banjo för mig, lugn i ballongen. Och kostymdesignern Jaana Fomins pastischer på 50-talsmode, med Diordräkter och stilenliga gangsterkostymer, är verkligen jättesnygga. Men spelet dröjer det länge innan man blir riktigt berörd av.

Charmen i verket handlar mycket om en kombination av slapstickhumor och en äkta sentimentalitet i kärlekshistorierna mellan spelaren Sky Masterson och frälsningsarmésoldaten Sarah Brown (Timo Nieminen och Evelyn Jons), mellan gangstergeneralen Nathan Detroit och nattklubbsångerskan Miss Adelaide (Erik Gullbransson och Anna-Maria Hallgarn).

För att det verkligen skall fungera och bli bra teater behövs det en rapphet och en lätthet, och detta saknas i hög grad i Göteborgsföreställningen, ja egentligen ända fram till det fabulösa partyt i Frälsningsarméns lokaler. Då plötsligt släpps krafterna lösa, allt det vansinniga och rytmiskt befriande.

Men innan dess är det liksom ett spel på avstånd, som om man inte riktigt vågade ge sig hän. Det är synd för det här är ju en genuint underhållande musikal med en medryckande musik, trots att den saknar uppenbara hits. Men den kräver en betydligt snabbare puls och en säkrare tajming.

Den som tveklöst lyckas bäst i sin gestaltning är Anna-Maria Hallgarn som Miss Adelaide, hon har ett driv och en nerv och är klangligt påfallande säker. Nieminen, Jons och Gullbransson är absolut inte dåliga, men tolkningarna har något oförlöst över sig. Det ligger som en filt över många av numren, en luddighet som skapar en vaghet i mötet mellan karaktärerna.

David Lundqvist, Anders Wängdahl och Tobias Ahlsell som den komiska gangstertrion Gottigottgott, Benny och Rostiga Charlie har i jämförelse skarpare konturer och lockar oftare till skratt. Överhuvudtaget är det de kollektiva scenerna som fungerar bäst, när dansen och de starka energierna kommer in i bilden och det börjar svänga ordentligt om Frank Loessers musik. Men som helhet får jag en känsla av en föreställning som liksom väntar på att den skall bejaka sig själv.