Via ett gediget grävarbete lyckades tidningen Expressen få ut tidigare hemligstämplat material som visade att Sveriges mest namnkunnige journalist samarbetat med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

Guillou träffade under åren 1967-1972 sovjetisk ambassadpersonal i smyg på perifera restauranger i Vällingby, han utväxlade hemliga meddelanden och förde ”politiska samtal”.

Själv hävdar Jan Guillou att han inte utfört något olagligt utom möjligen att ta emot svarta pengar av den KGB-officer som var hans kontaktperson. Och något egentligt spioneri var det aldrig frågan om eftersom Guillous motiv till samarbetet var att försöka ”avslöja KGB”. Att den då drygt 20-årige journalisten på FiB Aktuellt var smickrad över den utländska säkerhetstjänstens uppmärksamhet torde det knappast råda något tvivel om.

En fråga infinner sig omedelbart: Om Guillous kontakter med KGB var av den art som han själv hävdar – varför nämner han inte med ett ord detta i sina memoarer? Rent mediestrategiskt hade han haft åtskilligt att vinna på detta. Dels hade han förekommit det mediedrev som blir den naturliga följden av ett sådant här avslöjande vilket, med all sannolikhet, hade tagit av udden av det. Dels hade han gjort bilden av sig själv mer komplex. Det är inget brott att vara ung, äregirig och äventyrslysten.

Den nu valda taktiken, att tiga ända tills klara bevis läggs fram, öppnar för en ocean av spekulationer. Har det funnits andra kontakter som ännu inte offentliggjorts? Hur har de sett ut? Hur har informationsutbytet egentligen sett ut?

När Jan Guillou tidigare i höst gav ut sina memoarer Ordets makt och vanmakt möttes han med rätta av enastående kritik. Med lätt hand guidar Guillou sina läsare genom de nästan 500 sidorna som till största delen utspelar sig under det politiskt turbulenta 70-talet. Ingen behöver tvivla på vem som är hjälten även om författaren vid ett par tillfällen noterar några smärre, egna tillkortakommanden. Även skurkrollerna är fördelade med stor precision.

Nu förändras bilden. Det svart-vita filter som vilat över Guillous historieskrivning får åtskilligt fler nyanser. För Guillou personligen är den största tragedin knappast att historien blir offentlig utan snarare det faktum att det ursprungliga tipset till Säpo kom från en av hans läromästare, FiB Aktuelltjournalisten Arne Lemberg som mördades i Uganda 1979. Samme Lemberg som Guillou prisar i alla tonarter i sina memoarer. Den typen av svek svider garanterat mer än de kommande dagarnas offentliga mangling.