Trots svärtan i nya filmen Apan gör det mig upprymd att än en gång få träda in i Jesper Ganslandts filmiska universum. Han är en konsekvent förnyare av den svenska filmen, och återkommer här till det han är så skicklig på att utforska: mentala tillstånd och känslan av förlust.

Olle Sarri som körskoleläraren Krister bär hela filmen på sina späda axlar. Med små, men verkningsfulla, medel gestaltar han ytterst övertygande en stegrande ångest. Redan när han vaknar på badrumsgolvet med tröjan nersmetad av blod vet vi att det är för sent. Något fruktansvärt har hänt och klockan kommer aldrig att kunna vridas tillbaka.

I denna scen, full av frågetecken, tar filmen sitt avstamp. Publiken svävar sedan befriande länge i ovisshet om vad som hänt och vad som ska hända. Istället förs vi långsamt och skoningslöst, med thrillerartade filmgrepp, in i Kristers avtrubbade känsloliv av återhållen vrede och passion. Han är en man vars headset närmast tycks ha vuxit fast i hans öra, som ett surrogat för navelsträng. Han vänder ryggen till, beter sig socialt klumpigt och överskrider outtalade regler i så gott som varje situation. En människa utan känslomässiga ventiler, som hetsad stänger ute sin omvärld. För att slippa ta in vad som skett försöker han närmast desperat återskapa sin tidigare vardag med tennislektioner och en dagispoppande Amy Diamond i bilstereon.

Ibland lyckas han inte hålla masken utan hulkar av gråt omsluten av karossens skyddande plåtskal under en biltvätt - en väl sliten metafor för rening - eller rasar ihop i panikångest.

Att närmast desperat vilja klamra sig fast vid det som redan gått förlorat kännetecknar grabbgänget i Farväl Falkenberg. I kortfilmen Jesper Ganslandts 114:e dröm söker huvudpersonen också upp sin tidigare tjej för att konfrontera henne med känslan av att hon tagit en bit av honom som han aldrig kan få tillbaka.

Apan har på liknande sätt ett subtilt och överraskande manus, med hotfull undertext, som skiljer sig från den gängse mallen. Fredrik Wenzels ömsom statiska, ömsom medvetet flackande filmfoto förstärker den monotont malande ångest berättelsen framkallar. Paniken ur Michael Douglas-filmen Falling down paras med Roy Andersson-liknande mjölkvit bildestetik. Huvudpersonen fascinerar i all sin avoghet.

Apan - som liknar oss - är en uppfodrande film på samma mentala våglängd som Johan Jonasons långfilmsdebut Behandlingen (Guidence) med premiär senare i höst. En väldigt träffande nattsvart samtidssatir.