I en lång filmsekvens går Tom och Summer till Ikea för att planera en framtid tillsammans. De provligger soffor och sängar, de tittar på kök och badrum och de skojar med de andra kunderna. Parets Ikeabesök blir en inspirerad, humoristisk och romantisk skildring av ung spirande kärlek.

Det är gott om lekfulla berättargrepp i 500 days of Summer, som när Tom i en drömsekvens har huvudrollen i en radda filmklassiker, till exempel Bergmans Sjunde inseglet. Därtill är filmen lika musikaliskt begåvad som Cameron Crowes Singles, med ett svårslaget soundtrack bestående av bland andra Smiths, Clash och Regina Spektor.

Visst kan man invända att Marc Webb bara gjort en När Harry träffade Sally-variant, att han lånar för mycket från Woody Allens bästa filmer och diverse välkända romantiska komedier, men Webb har väldigt många helt egna komiska infall och spetsfundiga repliker på lager, detta är den bästa pojke möter flicka-filmen på länge.

Filmen inleds med ett ironiskt meddelande från manusförfattarna Scott Neustadter och Michel H Weber. Sedan en effektiv prolog. Därefter får vi se hur det gick till när Summer träffade Tom. I tablåer, som inte ligger i kronologisk ordning, får vi följa huvudpersonerna under 500 dagar, som inkluderar kärlek, gräl och förtvivlan.

Tom, vars jobb går ut på att författa gratulationskort, är en romantiker som lyssnat på för mycket deppig brittisk popmusik. Summer, som fått jobb på samma firma, får Tom att smälta när hon säger att hon gillar Morrissey. Problemet är att Summer inte tror på den stora kärleken och fasta förhållanden.

Att huvudrollerna görs av Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel, i stället för skådisar vi sett till leda, ger 500 days of Summer ett allmänt fräscht intryck. Dialogen är välskriven och historien måste rimligtvis vara självupplevd, av antingen Weber eller Neustadter. Då är det helt i sin ordning att filmen mestadels berättas ur killens perspektiv.