Kulturpolitiken debatteras som aldrig förr, kulturutredningar och propositioner anländer på löpande band och ändå saknar jag väsentliga perspektiv. Det är som om debatten går i inövade spår och så här dags inför valet börjar det erbjudas förväntat fjäskande för kulturarbetare och kulturkonsumenter. Leif Pagrotsky (S), mannen vars korta tid som kulturminister kännetecknades av att kulturen hade så låg status att den inte ens hade ett eget departement, försöker nu plötsligt hävda kulturens betydelse (GP 18/10). I bästa socialdemokratiska tradition lovade han allt till alla och obegränsat med pengar. Det enda problem som han såg var alliansens ”nedskärningar i kulturen” som han lovade stå upp emot.

Att anklagelserna mot alliansen slirade på sanningen gjorde mig ingenting eftersom jag vet att Pagrotsky känner till genomgången som DN gjorde den 25/9 som visar att alliansen har ökat kulturens del av statsbudgeten och lagt mer pengar på kultur än vad socialdemokratiska regeringar tidigare gjort. Det problematiska är att han vill fortsätta en politik som har varit skadlig för kulturen.

Socialdemokratin har nämligen aldrig intresserat sig för kultur. Kulturen har varit en del av arbetsmarknadspolitiken, exportpolitiken, finanspolitiken och allt möjligt annat, förutom just – kulturpolitiken. Vilket har resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet. För socialdemokraterna är kulturen allt: från ”barn och ungdomar som lär sig spela gitarr framför datorn” till ”någonting som bidrar till en framtidstro”.

Med ett så brett kulturbegrepp utarmas självaste kulturen och nivån sänks till den grad att kulturen blir betydelselös. Den bästa illustrationen är det utökade Rot-avdraget som utgör ett av förslagen till den nya framtida kulturpolitiken. Jag vet inte vad Pagrots­ky har tänkt sig: att skådespelare ska vara byggarbetare eller att byggarbetare ska stå på scenen. Men Rot-avdraget är inte den kulturpolitik som Sverige behöver.

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?

Visst, jag är den förste att erkänna: allian­sen har inte gjort kulturpolitiken till sin paradgren, men den nuvarande regeringen har till skillnad från tidigare regeringar åtminstone gett den mer pengar. Naturligtvis löser det inte allt. Men det är väl en hjälp på vägen?

Målformuleringsproblematiken och finansieringen är inte de enda problem som den framtida kulturpolitiken måste lösa. Det finns också strukturella problem. Om man på allvar vill skapa en struktur som sätter kulturens kvalitet i främsta rummet måste man göra en väsentlig reform av lagen om anställningsskydd, las. Arbetsmarknadens parter har redan luckrat upp det allmänna anställningsskyddet på det konstnärliga området men det räcker inte.

Den samlade forskningen om las ger en entydig bild: lagen missgynnar ungdomar, invandrare, frilansare och andra marginaliserade grupper eftersom den påverkar sammansättningen av arbetsmarknaden till förmån för dem som redan är starkt etablerade på den.

Låt mig förklara detta på ett vardagligt sätt. Har ni någonsin kommit in på en tidningsredaktion, teater, produktionsbolag etc? Vad såg ni då? En hel del frilansare som springer från ett jobb till ett annat, med tidsbegränsade anställningar som avslutas innan de hinner ”lasas in”. En sådan anställd jobbar ofta mycket mer än de fast anställda just för att hämta in den produktivitet som las har minskat. Så var det under min tid på Stadsteatern i Göteborg och så ser det ut på valfri konstnärlig institution i Sverige i dag. Att Leif Pagrotsky inte vill se det beror på att han aldrig arbetat på en konstnärlig institution. Utifrån fördelningsperspektivet måste man kräva att arbets- och produktivitetsbidrag fördelas rättvisare mellan alla som är på arbetsmarknaden. Hur man i ett så rättvisekänsligt land som Sverige har lyckats övertyga människor att prioritera de redan privilegierade är en gåta. Men ännu viktigare, de marginaliserade frilansarna som nuför­tiden står för dynamiken och förnyelsen på det konstnärliga fältet måste få det bättre, sluta utnyttjas för att rädda las-låsta institutioner, och tillåtas skapa den nödvändiga förnyelsen på rimliga villkor.

Det andra viktiga argumentet mot las är att kompetensen som är nödvändig för våra konstnärliga institutioner bevaras lättare med en reformerad lag. När Socialdemokraterna och nuförtiden även Moderaterna försvarar turordningsregler heter det att ”frånvaro av las inte skapar några nya arbetstillfällen”. Det påståendet gömmer det faktum att turordningsregler påverkar möjligheten att behålla duktiga konstnärer. På så sätt skapas en ond cirkel i vilken kompetenta och duktiga konstnärer söker sig vidare från institutionerna och kvar blir allt mer utarmade och trötta konstnärliga hus. Därmed förvandlas teaterchefens jobb i dagens Sverige till att hitta en repertoar som passar de fast anställdas ålder och sammansättning i stället för att erbjuda den bästa möjliga kulturen till medborgarna.

En framtidsvision om kulturpolitiken kan inte gå tillbaka till 1970-talet som socialdemokratin vill. Dagens kultur kräver andra mål, tydligare riktning och en idé om hur vi både anpassar strukturen, hittar långvarig finansiering och skapar villkor för professionella konstnärer att vara just det. Det som krävs är en idé om hur vi möjliggör för konstnärer att göra sitt jobb med respekt – i stället för med a-kassa. Och hur vi skapar de bästa villkoren för kulturen att vara den kraft som säger något väsentligt om vår tid.