Nyligen skrev Karolina Ramqvist i Dagens Nyheter lite slentrianspydigt om ”amatörmässig” musik och teater. ”De (svenska politikerna) tycker att musik och scenkonst är bäst med barn och amatörer, lite öppna förskolan-liknande aktiviteter där ’alla kan’ och alla ska få vara med.”

Varför provocerar amatörkulturen? Attityden ekar av debatten om hur nätet hotar den etablerade klassen av professionella kulturutövare, eller för den delen journalister. Där kommenterade Liza Marklund för en tid sedan, att utan en marknad för digitala filer så ”hamnar vi allihop i amatörernas källarhål” (Expressen).

Musikexemplet ovan är sällsynt illa valt eftersom i princip alla intressanta genrer – från jazz, rock’n’roll, via techno och reggae, till hiphop och dagens kuduru från Luandas slum – har en sak gemensamt. Rytmerna har skapats och utvecklats av skickliga amatörer, till den professionella yrkeskårens och etablissemangets stora fasa. Också andra samtidsfenomen som globaliseringsrörelsen och kulturen kring operativsystemet Linux har utvecklats av engagerade och skickliga människor – som tjänar ihop till sin pasta på annat håll.

Den brittiska tankesmedjan Demos beskriver en ny kategori skapande människor och kollektiv som i dag fyller luckan mellan amatörer och professionella, de kallas pro-ams. En pro-am-aktivitet kräver inte bara engagemang, utan också skicklighet och organisering. Det handlar inte om ett b-lag, utan om ett annat sätt att verka; en ny deltagarkultur tar form. I det svenska kulturlivet märks det här fenomenet starkast inom designvärlden. När konsthantverkaren Zandra Ahl och journalisten Emma Olsson år 2002 skrev boken Svensk smak, förebådade de en utveckling som exploderat på senare tid. Där kritiserades en manlig och stram formideologi som med funktionalismens minimalistiska renhetsideal skulle befria oss från all barlast som kunde uppfattas som arbetarklassmässig, kvinnlig eller – värst av allt – ”pynt” eller ”krims-krams”.

I våras visade Göteborgs konstmuseum upp Annan konst, en brokig värld som växer utanför de borgerliga ramarna. Nyligen öppnade Kulturen i Lund fyra separata utställningar under samlingsnamnet Folkkonst & ­design. Länsmuseet i Jönköping och utställningen Craftwerk 2.0 ser uppsvinget för konsthantverk men adderar en vaken analys av den mer aktivistiska gör-det-själv-aspekten – det handlar om craftivism. Den Los Angeles-­baserade stickkonstnären Lisa Anne Auerbach sammanfattar: ”Konsumera mindre. Skapa mer. Stickning är politik. Börja omedelbart.”