När den skadeskjutna högern i början av 70-talet gick till mot­offensiv blev artikeln Allmänningarnas tragedi av Garrett Hardin ett banér att samlas under. Biologen Hardin sa att alla tillgångar kommer att förödas om de är allmän egendom eftersom varje individ, i hans exempel en ”rationell boskapsuppfödare”, strävar efter maximal avkastning. Varje ny ko ger uppfödaren en extrainkomst medan kostnaden för betet tas av alla, därför skaffar alla fler kor till dess att allmänningen är sönderbetad. Alternativet var privat egendom och arvsrätt, menade Hardin, eftersom ”alternativet är alltför fasaväckande för att överväga”. Artikeln har vuxit till nyliberalismens trosbekännelse och legat till grund för de privatiseringar som drivits av snart sagt varje stat och internationell institution de senaste trettio åren.

Att Riksbankens ekonomipris tilldelats en kvinna, Elinor Ostrom, har uppmärksammats brett, mindre utrymme har det faktum fått att hennes forskning stillsamt gör korv av denna heliga högerko. Hon visar att människor ”som befinner sig i ömsesidigt beroende kan organisera sig själva för att få fortsatta gemensamma fördelar.” Trots att det är raka motsatsen till Hardins ståndpunkt finns knappast någon vetenskaplig kontrovers mellan Ostrom och Hardins efterföljare. Skillnaden dem emellan är nämligen att där Ostrom studerat verkliga människor och deras allmänningar fanns Hardins ”rationella boskapsuppfödare” bara i hans eget huvud. En ideologisk konstruktion som helt ohistoriskt omvandlade det kapitalistiska företagets strävan efter ständig expansion till en mall för alla männi­skor i alla tider. Långt innan Hardins text hade många forskare visat att självreglerade allmänningar fungerat utmärkt, för att inte tala om de jägare, fiskare och bönder som i tusentals år gjort det i praktiken.

Det är ingen slump att Ostroms forskning prisas i dag när all världens storföretag och banker tigger stöd från det nyss så förkättrade allmänna samtidigt som följderna av åratals privatisering av allmänningar, från sjukvård till regnskogar och atmosfär, blir ”alltför fasaväckande.”

Kan vi då vänta oss ett uppvaknande, nu när upplysningens ljus nått ända ner i den politiska ekonomins allra mest marknadsliberala källarvrå?

Knappast. Det var inte vetenskapligheten som gav Hardins text berömmelse utan hur den kunde användas ideologiskt, mot det gemensamma och för att rättfärdiga fåtalets rikedom. Och överhetens behov av sådana argument blir bara större ju mer kritiken växer mot den privata ägarmakten.