Den 25 december 1989 avrättades Rumäniens diktator Nicolae Ceauşescu tillsammans med sin hustru Elena. De arkebuserades mot en betongvägg i Bukarest. Därmed sattes en isande kall slutpunkt för en av de värsta diktaturerna i det forna öst. Med hjälp av säkerhetstjänsten Securitate hade Nicola Ceauşescu utövat ett ohyggligt styre under nästan tjugofem år.

Hur påverkar det ett folk? Vad händer med dem som tvingas växa upp och formulera sina tankar under förtryck? Vilka vägar finner den frihetslängtan som inte ges plats i ett totalitärt system?

Herta Müller vet. Hela hennes författarskap präglas av erfarenheterna från en uppväxt utan frihet. Från ett liv i förtryck där det blir allt svårare att skilja vän från fiende, där det talade språket kondenseras ned till ett ingenting. Effekterna av detta syns oupphörligt i Müllers prosa. Hennes känsla för betydelsebärande detaljer, hennes skarpögdhet är resultatet av en tillvaro där tystnaden och tigandet accentuerats. I essäsamlingen Kungen bugar och dödar från 2005 skriver hon: ”Allas våra ögon hade lärt sig att se bland de tigande, vilka känslor den andre bar med sig genom huset. Vi lyssnade mer med ögonen än öronen.”

Herta Müller, som föddes och växte upp i Rumänien, engagerade sig redan under studietiden i yttrandefrihetsfrågor vilket knappast var att rekommendera under det 70-tal då förtrycket gradvis fördjupades. Hon fick sparken för att hon vägrade samarbeta med säkerhetstjänsten och flydde till Berlin ett par år innan diktaturens fall. Där har hon sedan förblivit och under drygt 20 år på olika sätt bearbetat de trauman uppväxten och tillvaron i Rumänien förde med sig.

Priset till Müller är lika mycket ett pris till det fria ordet. Det är ett pris som innehåller en uppmaning till alla som vill fingra på och inskränka yttrandefriheten. En uppmaning med ett enkelt budskap: ni kommer inte att lyckas. Herta Müller är ett alldeles utomordentligt exempel på det.

Och oavsett om Svenska Akademien vill det eller ej rymmer valet av pristagare andra dimensioner än de rent estetiska. Rätt använd kan kraften i priset bli en murbräcka in i en värld av oförstånd och historielöshet. Med valet av Herta Müller nyttjar Svenska Akademien prisets fulla potential. Här finns det givna, nämligen en uppmaning till omvärlden att se och upptäcka ett fenomenalt författarskap. Men här finns också en historisk dimension och parallellt en blick mot samtiden, mot den samtid där yttrande- och tryckfrihet inte längre kan tas för självklart.

Ett synnerligen gott val således.