Lars Henriksson | Vad är mindre nyttigt än dödsmaskiner?
Relaterat
Till krigets slaktande vi dragits ... Att Internationalens femte vers sällan sjungs i svensk arbetarrörelse beror väl delvis på att där inte sjungs särskilt mycket alls, men än mer på det militant antimilitaristiska budskapet. Ändå var originaltextens ”fred mellan oss, krig mot tyrannerna” en gång rörelsens grundpelare. Det slutade i augusti 1914. Då röstade Internationalens mäktigaste parti, det tyska, för krigskrediter, hämningarna släppte och arbetare i alla stater drog ut för att slakta varandra. Sångens löfte blev ett tomt hot och få härskare fruktar i dag arbetaruppror mot krig och upprustning.
Men längre ifrån de fredliga och internationalistiska idealen har svensk arbetarrörelse aldrig varit än 1 oktober i år. Då höll IF Metall och Kristdemokraterna ett gemensamt seminarium till stöd för svensk vapenindustri.
Att KD kan förena Bibelns etik med att smida nya och skarpare svärd är inget att förvånas över i en tid när det går lättare att spendera pengar på militära insatser i fattiga länder än på humanitärt stöd åt människorna där. Men att min fackföreningsledning, i armkrok med lobbyisten Göran Persson, vapendirektörer och till och med gamle nydemokraten greve Wachtmeister, sluter upp i spektaklet gör att de passerar en gräns.
”Jobben”, mumlade Metallordförande Löfvén, och talade om krigsindustrins betydelse ”för hela Sveriges välfärd”. ”Alliansfriheten”, fyllde lobbyist Persson på och lyckades hålla sig för skratt, inte dålig när svensk trupp sedan länge stått under Nato-befäl.
Inget av detta kunde dock dölja vad ”KD Metalls” facklig-politiska samverkan handlar om: mer skattepengar åt svensk krigsindustri.
Finns det då inget nyttigare än vapen som Sveriges metallare kan producera? Redan genom att ställa frågan är den besvarad, för vad kan vara mindre nyttigt än dödsmaskiner?
För en del år sedan talade man i Metall om Det Goda Arbetet, meningsfulla jobb även för oss i verkstaden. Men borde vi inte då också ställa krav på att det vi producerar är av godo? Så gjorde facken på Lucas Aerospace i England i mitten av 70-talet. Uppmuntrade av den nya labourregeringens löften om inflytande bröt de med sin gamla ”KD Metall”-linje om att kräva mer pengar till stridsflygplan och ställde sig i stället frågan: vad kan vi, med vår kunskap och utrustning, producera som är samhällsnyttigt? Resultatet blev en störtflod av skaparkraft som pekade ut en annan väg än den roll som fotfolk åt industrins generaler som Löfvén och kompani nu, i vårt namn, iklätt sig.
