Det var en gång ett bibliotek som hade 440 000 böcker, 900 tidskrifter, 165 dagstidningar (varav 79 utländska), tusentals filmer, skivor och dataspel och 135 anställda. En av dessa anställda var Christina Persson. Hon var chef på biblioteket. Från sitt kontor högst upp i huset kunde hon speja upp mot finkulturen på Götaplatsen eller ner mot folklivet på Avenyn och känna en översvallande glädje över att symbolisera någonting mittemellan, varken fågel eller fisk, tillgängligt för alla och envar.

Så var också biblioteket en mycket uppskattad institution. Varje år passerade ungefär 1,3 miljoner besökare genom snurrdörren och Christina kunde med rätta känna sig stolt. Inte ens turistattraktioner som Skansen och Vasamuseet lockade lika många. Ändå var hon bekymrad. Besökarna var helt enkelt för många. Husets sex våningar och 9 000 kvadratmeter räckte inte till. Hur i all världen skulle hon kunna upprätthålla standarden när folk inte ens hittade en fåtölj att läsa i?

Så Christina började räkna. Och räkna. Och räkna. Men oavsett hur mycket hon räknade visade siffrorna samma nedslående resultat. Bara 3 500 extra kvadratmeter … En halv fotbollsplan, knappt det … Mer än så gick inte att utvinna på den trånga tomten. I dag hade besökarna – låt se – 19 kvadratmeter per 1 000 invånare. Nog minst i landet. Efter en tillbyggnad skulle de få – 26. Nog fortfarande minst i landet. Linköping hade 96 och Växjö 91 och Malmö 53 och – argh! – Christina stövlade fram till fönstret. Hon tänkte på gamla rullband. Och otympliga videokassetter. Och förbannade den goda fen som inte digitaliserat alla platsslukande böcker när hon väl var igång.

När de styrande i staden hörde talas om Christinas bekymmer tillkallade de några av konungarikets allra främsta arkitekter. Klart biblioteket skulle expandera! Klart göteborgarna skulle få ett multimediehus värdigt det tjugoförsta århundradet! Men bara så länge verksamheten förblev på Götaplatsen, betonade de, allt annat var otänkbart. Och bara så länge arkitekterna kunde trolla bort tillbyggnaden, addera de där 3 500 kvadraten utan att nämnvärt påverka platsens heroiska uttryck.

Så fick det bli. Christina fick vara så vänlig att acceptera den trånga tomten och mäster­arkitekterna fick finna sig i att bara rita en halv fotbollsplan. Bäst lyckades Peter Erséus. Han klädde den befintliga glas- och tegelfasaden i – javisst!– en glas- och tegelfasad. Och de styrande jublade: Bravo! Excellente! Honom vill vi ha!

Snipp, snapp, snut, där var denna sannsaga slut. Erséus förslag må vara överklagat – det befintliga bibliotekets arkitekt Rune Lund är en av tre som opponerat sig – men allt tyder på att bygget ändå kommer igång nästa år och att en stolt Anneli Hulthén får klippa band redan 2011. Inte ens kostnaden är något att bråka om, 200 miljoner kronor är småpengar i sådana här sammanhang, särskilt som de går till stadens mest populära kulturinstitution.

Däremot är sagans slut knappast lyckligt. Genom att fokusera på den tjusiga adressen snarare än verksamhetens behov har Göteborgspolitikerna bundit ris till egen rygg. Redan när Stadsbiblioteket invigdes 1967 var det underdimensionerat. Första året invaderade en miljon besökare och året därpå byggdes låneexpeditionen till och 1973 ansökte biblioteket om att få ta ytterligare ett våningsplan i anspråk – universitetet bet sig fast näst högst upp ända in på 90-talet – och 91 till 93 renoverades hela huset. Och ändå är det ingen av dagens politiker som ifrågasatt det förnuftiga i att fortsätta dutta med tegellådan på Götaplatsen. Det har klagats på att Erséus förslag mer eller mindre utplånar den välkända gula tegelfasaden, men om tillbyggnaden kan härbärgera bibliotekets föränderliga verksamhet, det är det få som undrat. Skepsisen som brukar prägla märkesprojekt av det här slaget har helt sopats under bokhyllorna. Och Christina Persson själv har inte direkt protesterat:

– Vi har valt att inte driva frågan om att flytta biblioteket till annat ställe, medger hon.

För som det står i sagan, den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. I stället för att kräva 2 miljarder för ett nytt hus på ny plats och nobbas av politikerna har Persson valt att försäkra sig om – den där halva fotbollsplanen.

Trots att hon själv menar att ett nytt bibliotek skulle bära sig:

– Hade vi byggt ett jättebibliotek på annan plats, då skulle det helt säkert dra mycket folk, säger hon. Att lägga ner biblioteket på Götaplatsen skulle inte behövas, vi skulle kunna fylla båda två, bara profilera dem lite annorlunda.

Internationell statistik ger henne rätt. De senaste 15 åren har nya bibliotek invigts med en Bok- och biblioteksmässas regelbundenhet. Och till skillnad från Göteborg har övriga städer gjort sin matteläxa:

Göteborg – 9 000 kvadrat. Köpenhamn – 40 000. Tallinn – 51 000. Leipzig – 65 000. Alexandria – 80 000. Paris – 365 000. Och, nu senast, Astana – 33 000 kvadrat. Astana är huvudstad i Kazakstan. I Kazakstan bor Borat.

Varför bibliotek blivit politikers favoritprojekt är inte svårt att förstå. I en tid präglad av integrationsproblem och industrikollaps har mediehusen visat sig vara viktiga stadsplaneringsverktyg. Till skillnad från konstmuseerna, 80-talets kelgrisar, klarar sig biblioteken nämligen finfint även i mer resurssvaga stadsdelar. Som i Paris, där nationalbiblioteket byggts i ett område dominerat av afrikanska hemlösa. Eller i London där British Library placerats mitt i Kings Cross trafikspagetti. Eller i Köpenhamn där den Sorte Diamant bokstavligen balanserar på en tidigare folktom kaj.

– Just den debatten har jag saknat, säger Persson, vad biblioteket ska spela för roll i samhället. I Göteborg pratar politikerna om stadsförnyelse, men ingen har diskuterat bibliotekets betydelse för den utvecklingen. Jag är väldigt förvånad över det.

Hävdar hon. Men den behovsbeskrivning för biblioteket, som hon själv hjälpt till att författa, säger något annat. Den beklagar skrangliga bokhyllor och dålig belysning, men resonerar aldrig om var i Göteborg denna publikmagnet skulle kunna göra mest nytta.

– Att förlägga Stadsbiblioteket någon annanstans än till Götaplatsen har aldrig varit uppe till diskussion, konstaterar Rune Elofsson, ansvarig för biblioteksprojektet på Stadsbyggnadskontoret. Bibliotekets läge är så grundmurat i den här stan att det inte går att rucka på.

Varför diskussionen reducerats till ren mäklarjargong. Läget är allt. I Göteborg drar Stadsbiblioteket fler än Bruce Springsteen och Iron Maiden tillsammans (2008 hade Nya Ullevi 617 000 besökare, Scandinavium 823 000) och ändå tros verksamheten stå och falla med adressen. I Göteborg – Sveriges kanske mest segregerade stad – vill man expandera på ­Avenyn samtidigt som man lägger ner bibliotek i Biskopsgården, Gårdsten och Lövgärdet. Och i Göteborg – Sveriges bokstad nummer ett – prioriterar man en så ynklig tillbyggnad att den i bästa fall kan blidka bokmalarna i några år, knappast mer.

Politikerna själva spår att antalet göteborgare kommer att uppgå till hela 1,5 miljoner om 15 år. Besannas den prognosen kommer Göteborgs tillbyggda stadsbibliotek att ha runt 4,5 miljoner besökare per år. Antalet kvadratmeter per tusen besökare blir då – åtta.

Nog minst i landet.

I ett lite mindre konungarike, i en mindre stad kallad Århus, i ett mindre bibliotek, i ett mindre kontorsrum, brottades chefen Knud Schulz med samma problem som Christina Persson. Tiden har sprungit ifrån mitt hus! brukade han säga och var gång han fick korn på stadens borgmästare propagerade han för ett nybygge; ett skräddarsytt multimediehus, gärna som kronjuvel i det nya stråk som planerades nere i hamnen.

Knuds argument handlade inte minst om staden. Multimediehuset skulle levandegöra den övergivna kajen, bryta de tilltänkta lyxlägenheternas dominans, främja nya kollektivtrafikstråk, bilda nya torg och inte minst stärka medborgarnas självförtroende genom att vara ett landmärke som markerade industristadens återfödelse som kunskapsstad.

Så en dag fattade borgmästaren sitt beslut. Nyheten spred sig snabbt över biblioteksvärlden, ända till Christina Persson på Götaplatsen. Århus, en stad med knappt en tredjedel så många biblioteksbesökare som Göteborgs stadsbibliotek, skulle bygga världens modernaste multimediehus. Kostnad: 2,5 miljarder svenska kronor. Yta: 28 000 kvadratmeter, 117 kvadrat per tusen invånare.

Nåja, suckade Christina Persson och lutade sig mot fönsterbrädan. Vad vore en karriär i Århus? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och alldeles – alldeles ­underbar!

Fotnot: Multimediehuset i Århus gamla containerhamn beräknas stå klart 2014. Det är ritat av Schmidt Hammer Lassen, arkitektkontoret bakom bland annat den Sorte Diamant och de nya stadsbiblioteken i Växjö och Halmstad.