Landets kulturtidskrifter har länge varit en nagel i ögat på delar av borgerligheten. Nu ska det bli ändring på det. För varför ska staten subventionera kulturtidskrifter som inte sysslar med kultur utan samhälls­debatt, ofta dessutom med ett mer eller mindre uttalat vänsterperspektiv?

Svaret kom i måndags på sidan 62 i kulturpropositionen. Lite lagom undanskymt konstateras kort att det ska staten inte alls. På propositionssvens­ka heter det att regeringen ska ”överväga om den mycket breda definition av begreppet kulturtidskrift som används i dag bör förtydligas”. Kulturtidskrifter som kan vara aktuella för statligt stöd ska ägna sig åt ”kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Inget annat.

Genom att smalna av kulturbegreppet vill alliansregeringen få tyst på tidningar som Bang och Mana, tidningar som har den ovanan att de tänjer på kulturbegreppet och för in en djupare samhällsdiskussion på sina sidor. Ibland händer det rentav att viss samhällskritik publiceras.

Om regeringen gör allvar av sina planer är det en åtgärd med stark ideologisk prägel. Det blir ett effektivt sätt att tysta röster som inte sällan artikulerar samhällskritik i olika former. Det är också en åtgärd som speglar en kultursyn där kultur identifieras som de klassiska konsterna och inte särskilt mycket mer än så. Och rör man sig med ett kulturbegrepp från tidigt 1900-tal är det naturligtvis åtskilligt i dagens samhälle som framstår som fullständigt obegripligt, inte minst det faktum att kulturbegreppet numera har en viss elasticitet.

Samhällsfrågor har länge varit en av de viktigaste beståndsdelarna i svenska och internationella kulturtidskrifter. Samhällsdebatt är numera en av de mest avgörande ingredienserna i de flesta av dagens kultursidor. Orsaken är enkel. I ett mediesamhälle där förenklingar är legio, där allt färre ägare får allt större makt, där opinionsbildningen blir allt viktigare spelar de offentliga arenor som kultursidor och kulturtidskrifter innebär en allt större roll. För mångfalden, för fördjupningarna, för att finna fler nyanser bortom det svartvita. Och det blir obehagligt först i den stund när man inte delar uppfattningen att en mångfald av röster är av godo.

Det skulle förvåna om det finns en konsensus bland borgerliga kulturpolitiker att det aktuella förslaget är klokt och genomtänkt. En försiktig gissning är snarare att det slunkit igenom utan att någon riktigt kunnat förutse eventuella konsekvenser, vilket är nog så illavarslande.