Få sektorer har drabbats hårdare av finanskrisen än medieindustrin. Den amerikanska tidningsdöden är flitigt omskriven även om de mer djupgående analyserna och konsekvensbeskrivningarna ännu inte varit möjliga att göra. För vad händer med ett samhälle där några av de viktigaste offentliga arenorna försvinner? Vad händer när den granskning som de flesta tidningar trots allt fortfarande är förmögna till upphör?

I Europa har blickarna riktats mot den amerikanska medieindustrin med dubbla känslor. Å ena sidan bävan när traditionella strukturer har visat sig vara just så föråldrade som många förutspått. Å andra sidan en stor dos tillförsikt. Det har rått en påfallande konsensus om att de amerikanska förhållandena inte varit jämförbara med de europeiska.

Men verkligheten ser annorlunda ut. När de flesta sektorer börjar märka av en utplaning i konjunktursvackan, när orderböckerna börjar fyllas på igen är läget det motsatta för euro­peiska medieföretag. I en EU-rapport som kom tidigare i veckan konstateras att juli och augusti innebar de värsta annonsfallen i Europa någonsin. Hårdast drabbades tidningar i Central- och Östeuropa med en halvering av intäkterna. I södra Europa låg intäktsfallen på 35 procent medan norra Europa klarade sig något bättre.

Dagen efter meddelade Google att företaget just är klart för lanseringen av Fast Flip, en nyhetsläsare som ger direkttillgång till webbmaterial från tunga medier som New York Times och Washington Post – annonsintäkterna stannar emellertid i huvudsak hos sökmotorjätten. Googles talangfullhet när det gäller att kapitalisera på andras insatser är imponerande men också på sikt förödande eftersom hela affärs­idén är parasitär till sin konstruktion. När det inte finns något kvar att parasitera på återstår endast ett skal.

Nu utmanas affärsmodeller som sett likadana ut under ett drygt sekel av krafter med en förbluffande innovationsförmåga och teknisk kapacitet. I USA har konsekvenserna blivit dramatiska, åtminstone om man tror att tidningar spelar en viktig roll i ett öppet, upplyst samhälle. Färre argument än tidigare talar för att Europa inte skulle kunna drabbas av något liknande.

Problemet uppstår när dagstidningen slutar vara ett massmedium. När nyhetsförmedling, fördjupning, analys och debatt övergår till att bli en angelägenhet för krympande och alltmer homogena grupper. Rätt lite tyder nämligen på att nya digitala aktörer är villiga att axla det publicistiska ansvar som varit vägledande för åtskilliga av deras analoga kolleger.