I GP den 18 april diskuterar Magnus Haglund Göteborg Wind Orchestra (GWO) och orkesterns musikaliska väg. På grund av bristande finansiering upphör anställningen för samtliga 27 musiker i GWO den 15 maj och framtiden är osäker. Därför kan timingen för kritiken tyckas något smaklös, men generellt sett är det en välkommen diskussion. Det är nämligen så, att det från finansiärernas sida inte alls finns något preciserat uppdrag för GWO att spela vare sig konstmusik eller någon annan musikform.
"Det är inte svårt att argumentera för existensen av en professionell blåsorkester" skriver Haglund. Vi håller med. Men vi måste börja med en bakgrundsbeskrivning. Blåsorkestern har en historia som i hög grad skiljer sig från den akademiska tradition som till exempel symfoniorkestern stammar ur. Blåsorkestern har sitt ursprung dels i arbetar- och folkrörelsen, dels i militärmusiken. Man spelade det tidiga 1900-talets underhållningsmusik: marscher, valser, potpurrier och transkriptioner, populära sånger.
Haglund tycker att en konservering av denna 50 till 100 år gamla repertoar vore bättre än det musikutbud GWO presenterar. Då vill vi först påpeka att vi spelar marscher och valser fortfarande. Så till den milda grad att förmodligen hela orkestern kan spela Under blågul fana utantill. Men att GWO också förnyar blåsmusikrepertoaren genom att tillvarata den populärmusik som tog över efter valserna och marscherna - jazz, visor, musikal eller pop - det tycks inte vara godkänt. Varför?
Det låter på Haglunds resonemang som om all offentligt finansierad kultur har samma uppdrag. Förvalta och förnya. Visst är det viktiga kriterier, men kanske uppdraget kan se olika ut beroende på vilket område man rör sig inom. Kanske bör blåsorkestern ha ett något annorlunda uppdrag än symfoniorkestern eller operahuset, eller den fria konstellationen som kanske skapats för att vara just experimentell. Kanske skall inte alla institutioner och grupper arbeta och bedömas på samma sätt. Om vi tillåter denna olikriktning, då får vi ett levande och brett kulturutbud!
Om inte GWO skulle spela populärmusik i den omfattning vi gör, var skulle man då höra en stor professionell underhållningsorkester överhuvudtaget? Kommersiellt är det inte hållbart - sedan ett antal år håller sig inte ens Melodifestivalen med levande musiker. Finns det i det läget inte utrymme för populärmusik av den typen GWO står för? Det är knappast den musik man hör på skvalradion vi pratar om. Var finns folkhälso- och livskvalitetsperspektivet? Eller är det bara den intellektuella kultureliten med förkärlek för det experimentella som har rätt till offentligt finansierad blåsmusik? Hur stor publik som faktiskt nås av detta nyskapande tycks för Haglund inte ha någon större betydelse.
Men varför skall just GWO:s populärmusik finansieras med offentliga medel? För det första vill vi påpeka att vi inte är de enda. Om till exempel Göteborgsoperan normalt sett spelar opera i 15 föreställningar så spelar man musikal i kanske 70. Det tycker vi är helt naturligt, så ser marknaden ut. Men om Haglund står för sitt resonemang, varför ger han sig på bara GWO? Och varför just nu?
GWO tar sin roll som förebilder för barn, ungdomar, musikstudenter och fritidsmusiker på största allvar. Detta sker genom skolkonserter, samarbeten med musikutbildningar, amatörmusiker med mera. Haglund har rätt i att man i symfoniorkestrarna har svårigheter att rekrytera kompetenta blåsmusiker, och i detta sammanhang har en professionell blåsorkester naturligtvis en viktig roll. Men det är knappast vare sig genom avantgardistisk konstmusik eller regementsmarscher vi når den unga publik som knappt kan skilja en fagott från en trombon, eller lågstadieeleven vars vokabulär för att beskriva sin första konsertupplevelse begränsar sig till "det var en jättebra film".
Nu låter det som om GWO bara ägnar sig åt ren underhållningsmusik. Inget kan vara mer fel. Bara under våren 2009 uruppför orkestern fyra nyskrivna verk speciellt skrivna för GWO och ytterligare ett par är beställda. Det verkar ha gått Haglund förbi. Vi spelar dessutom klassiska transkriptioner, originalmusik för blåsare, marscher, jazz och gör en mängd skolkonserter. Vi söker ständigt nya samarbeten, hittar ny publik och de flesta hittills har applåderat utvecklingen.
Att Magnus Haglund raljerar med Göteborg Wind Orchestras namn är under all kritik, alltså låter vi bli att ytterligare kommentera detta övertramp. I övrigt välkomnar vi debatten om den offentliga kulturens syfte, medel och mål.
Mikael Fellenius
vd, Göteborg Wind Orchestra
Alexander Hanson
konstnärlig ledare, Göteborg Wind Orchestra
David Fredlund
producent, Göteborg Wind Orchestra


SVAR: Den som tror att jag förespråkar en likriktning av kulturpolitiken gör en illvillig och i grunden osaklig läsning av min artikel om Göteborg Wind Orchestra. Vad jag ville diskutera var riskerna med en alltför stark betoning av underhållningsrepertoaren, och att en sådan utveckling faktiskt påverkar GWO:s identitet som orkester.
Att jag tidigare i ganska hårda ordalag kritiserat Göteborgsoperan för dominansen av musikaler i generalprogrammet är ledningen för GWO tydligen omedveten om. En annan detalj som gått ledningen förbi är att jag faktiskt recenserade den konsert där två av de nyskrivna verken uruppfördes.
Givetvis har en blåsorkester inte samma uppdrag som en symfoniorkester eller ett operahus. Men nog har orden förvalta och förnya trots allt en viss relevans i sammanhanget, gärna kompletterade med en förståelse för hur det mångkulturella samhället och genusperspektiv påverkar verksamheten. Det handlar trots allt om ganska mycket pengar, det vill säga årligen sammanlagt 18 miljoner av offentliga medel.
En punkt där man med rätta kan kritisera min artikel är frånvaron av de många barn- och ungdomskonserter som GWO genomför, en verksamhet som man bedriver med både allvar och stor framgång. Det är en viktig pusselbit för den samlade bedömningen.
Jag tycker att Fellenius, Hansons och Fredlunds svar på min artikel är ganska klargörande för synen på det egna uppdraget. En nyckelpassage är bisatsen "så ser marknaden ut". Är det verkligen det som skall styra inriktningen på de kulturpolitiska insatserna?
Magnus Haglund