För drygt åttio år sedan förde publicisten Walter Lippmann och filosofen John Dewey en diskussion om demokratins villkor i en alltmer komplicerad och teknologiskt framskriden värld. Fungerar verkligen de demokratiska idealen - en människa, en röst - i en tid då beslutsfattande rimligen bör grundas på solitt vetande om tingens natur?
Tidigare hade demokratiteoretiker förutsatt att de svåraste besluten skulle handhas av experter. Lippmann och Dewey vände på begreppen: I de mest komplicerade sakfrågorna går det inte längre att tro på experter som beslutsfattare. En välfungerande demokrati är snarare unik i sin förmåga att låta ett myllrande kollektiv av subjektiva uppfattningar ta över då den etablerade vetskapen inte längre räcker till.
Det är såhär vi bör förstå uppståndelsen kring såväl Ipred som FRA. Dessa båda sakfrågor har attraherat flera olika typer av experter, med diametralt olika uppfattningar: FRA-direktören hävdar att juristerna inte förstått signalspaning; filosoferna hävdar att teknikerna inte förstått kontrollsamhället; någon ekonom hävdar att en annan ekonom inte förstått kulturens ekonomiska villkor.
Det enda som förenar dessa experter - förutom den uppenbara kärleken till sakfrågan - verkar vara att de alla tycker att debatten präglats av okunskap. En massa vanliga människor har ju också dristat sig till att tycka till.
Ipred och FRA är alltså exempel på den typ av sakfrågor som föranledde Lippmann-Dewey-diskussionen: Fakta i sakfrågan är omstridda, jämförelser med tidigare fall haltar, debattörernas förvirring är påtaglig. I bägge fallen har en brokig samling av aktörer - internetanvändare, musiker, nätoperatörer, utländska publicister, underrättelsetjänster, mediekonglomerat, politiker, författare - sugits in i turbulensen kring sakfrågan. Saker som internetanonymitet, fri tillgång till delade musikfiler, pricksäkra underrättelser och en säker inkomst som kreatör berör aktörerna till den grad att de inte kan låta bli att ansluta sig till debatten. Den holländska filosofen Noortje Marres skriver målande att sakfrågan fungerar som den gnista som får en offentlighet att blossa upp.
Bloggosfären må vara en kloak full av invektiv och okunskap. Visst kan det vara viktigt att ställa sig frågor som är bloggare artiga eller är bloggare kunniga. Minst lika intressant är dock frågan om huruvida vi kan säga något nytt kring de offentligheter som blossat upp kring FRA och Ipred.
FRA-frågan var tekniskt invecklad, legalt snårig, och filosofiskt fascinerande. Just därför var det endast bloggosfärens kloak som kunde inhysa alla de tankeekologier som ledde till en ny förståelse för samtida övervakning. Det är först senare som dessa idéer kom att figurera på till exempel sanitärt säkrade DN Debatt.
Genom FRA fick också en ny generation nysta upp det intrikata nätverk - av lagstiftande processer, data mining-teknologier och alliansfrihet - som faktiskt berör dem. Ipred-frågan har potential att göra samma sak, men denna gång spåras dessa nätverk ned till Bryssel.
Om man studerar trendmetern på blogg-övervakningssajten Knuff.se kan man se hur ord som direktiv och fördrag cirkulerar alltmer intensivt i bloggosfären. Genom kärleken till den fria spridningen av information har en ny generation börjat förnimma hur de rent konkret berörs av medlemskapet i den europeiska unionen.
Den förestående av-anonymiseringen av internetsurfande är visserligen ett förslag från svenska lagstiftare - varje medlemsland har ett visst spelrum i efterföljandet av Ipred. Men icke desto mindre har debatten kring direktivet gjort oss uppmärksamma på att det är just i frågor om brottsbekämpning som EU går mot mer överstatlighet. Turligt nog har ju Ipred-debatten sammanfallit med diskussionen om Lissabonfördraget. Många har dragit slutsatsen att kampen om digitala medborgerliga rättigheter måste föras på EU-nivå. Förhoppningsvis kommer piratpartiet med flera att se till att fildelningsgnistan håller dessa nytillblivna offentligheter vid liv fram till EU-valet.
Det går alltså att se Ipred och Lissabonfördraget som exempel på två diametralt olika sätt att främja uppkomsten av ett så kallat europeiskt demos - den unionsvida politiska samfällighet som europeiska ledare länge efterlyst. Den ursprungliga EU-grundlagen (Lissabonfördragets föregångare) försökte skapa ett sådant demos genom att åkalla ett närmast gudomligt Europaideal, med referenser till såväl ett europeiskt motto som en europeisk nationalsång. Inte ens de franska och holländska medborgarna - som inte är tillnärmelsevis så euroskeptiska som vi eller britterna - accepterade förslaget. Ipred, däremot, kan bli en av flera sakfrågor som i förlängningen kan få alltfler svenska väljare att förnimma Bryssels beröring. En sådan samfällighet uppstår inte ur några höga ideal, utan ur våra starka - och ibland småaktiga - känslor för allt det där som vi är beroende av i vår vardag. Allt det där som vanligt folk skriver om på sina bloggar.
Därför är det bland kloakernas tankesmittor, inte i DN Debatt-kommunikéerna, som vi kommer att finna de första spåren av ett europeiskt demos.