Massmedia och demokrati hänger intimt ihop. Utan en offentlig debatt i öppna forum blir det inte mycket till demokrati. Det finns numera också en stor grupp demokratiforskare som menar att själva det civiliserade samtalet och den öppna diskussionen är demokratins grundbult. I denna inriktning, som kallas deliberativ demokratiteori, kritiseras idén om demokrati som enbart majoritetsstyre. Istället framhålls särskilt vikten av att det måste finnas öppna forum där olika grupper seriöst lyssnar på och överväger varandras argument.

År 2005 ses numera som genombrottet för bloggandet som ett nytt offentligt samtalsrum. Från den deliberativa demokratins perspektiv har det fäst förhoppningar om att den möjlighet som tekniken nu ger skulle leda till en vitalare demokrati. Alla med bara någon internetvana skulle nu obehindrade av insändar- och debattredaktörer och obegränsade av brist på spaltutrymme kunna delta i diskussionen. Bloggosfären skulle innebära etablerandet av ett allmänt medborgerligt samtal.
Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till. Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin. Ett stort antal undersökningar från amerikanska statsvetare har nyligen sammanfattats av statsvetaren John Maynor och de tycks ge vid handen att bloggar inte breddar den sociala uppsättningen deltagare i den offentliga debatten och att de inte bidrar till ökad förståelse för andras synpunkter.. Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i "bloggosfären" ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. Låt mig ge tre personliga exempel.

I samband med diskussionen om finanskrisen har jag hävdat att det kunde vara på sin plats att de många nyliberala ekonomer som under så lång tid hävdat den amerikanska ekonomiska modellens överlägsenhet nu kunde träda fram och förklara varför den tycks ha kollapsat (SvD 27/9). Jag ställde också frågan om det till och med kunde vara så att bristen på generell välfärdspolitik (som kräver höga skatter) kan vara en orsak till krisen eftersom avsaknaden av skyddsnät gjort att många låginkomsttagare i USA inte kunnat betala räntorna på sina huslån. Reaktionen från nyliberala bloggare består till en stor del av en uppsjö av förolämpningar medan sakargumenten lyser med sin frånvaro. Till exempel nyliberale debattören Mattias Svensson som på sin blogg har följande som huvudargument: Bo Rothstein, sug min kuk.
Ett annat exempel är Jenny Westerstrand som är doktorand vid Uppsala universitet inom Eva Lundgrens forskningsgrupp. Eftersom jag tillhört en av många kritiker av delar av Eva Lundgrens forskning och hennes uttalande om att det i Sverige finns 100-tals döda barnoffer för satanistiskt våld, har Westerstrand ofta kommenterat vad jag sagt på sin blogg. Där skriver hon att jag är en tokdåre, att mina påståenden är sjuka, att jag sysslar med pajasteorier och att min hjärna har pajat ihop.
Ett tredje exempel (och det mest förvånande) kommer från Veronica Svärd, styrelseledamot i Feministiskt initiativ och ofta ansvarig för partiets presskontakter. Vad som upprört henne är att jag i ett brev till ett forskningsråd lite ironiskt ifrågasatt möjligheten att ange kön för mina projektmedarbetare eftersom detta numera enligt forskningsrådet anses vara sociala konstruktioner och därmed måste vara föränderligt. Hon låter på sin blogg publicera en läsarkommentar som efter några inledande förolämpningar om mig som forskare fortsätter med följande: Är han av judisk börd lille Bo? Kan det vara där skon klämmer eftersom han förjämnan är så bitter och sarkastisk, trots att han så att säga fått en professur - får delta i debatten och till och med hos en del åtnjuter en form av respekt? Kan det vara detta judiska arv som får Bo att alltid vara så arg och missnöjd.

Faktiskt första gången jag utsätts för ett (icke-anonymt) antisemitiskt påhopp. Det märkliga är att FI:s Veronica Svärd försvarar publiceringen av en antisemitisk kränkning som denna med att hon inte har något emot att publicera rasistiska inlägg om de tillför en intressant ny vinkel till den debatt hon vill föra på sin blogg.
Ett fortsatt letande på bloggosfären visar att mina erfarenheter inte är unika utan snarast legio. Man kan i ljuset av detta fråga vilka konsekvenser för demokratin som bloggandet leder till. Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

De som försvarar bloggandet har också pekat på att en del politiskt betydelsefulla nyheter har kommit fram i denna kanal, till exempel föredetta statsrådets Borelius ekonomiska förehavanden. Det må så vara, men det är mycket möjligt att dessa saker skulle kommit fram ändå. Ett annat problem som lyfts fram av de i USA mycket uppmärksammade demokratiforskarna Robert Putnam och Cass Sunstein är att många bloggar har en självrefererande logik som innebär att man bara kommunicerar med likasinnade och utestänger alla former av kritisk reflektion av de egna ståndpunkterna. Bloggandet bidrar därmed till en ökad fragmentering och cyberbalkanisering av det politiska samtalet som mera tar formen av monologer än öppen diskussion. Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.