Världskulturmuseet koketterar i utställningen En Stulen Värld med att man visar "plundrat gravgods". Detta är dock ett farligt påstående. I utställningstexterna kan man läsa om "Förfädernetemplets gravplats" och att man där hittade "429 nedgrävda bylten som sedan fördes till det arkeologiska museet i Lima". Paracastextilierna i denna utställning tros komma därifrån. Föremålen stals alltså inte på beställning av den svenske köparen, utan köptes från den arkeologiska museet i Lima. Jag ska återkomma till detta.
Konsekvensen av den falska marknadsföringen av Paracastextilierna är att den hotar att ställa sig i vägen för en utställning som är inget mindre än en föredömlig uppvisning i hur ett etnografiskt material bäst exponeras idag. Ur ett museologiskt perspektiv beror framgången på att man förhåller sig till Paracassamlingen på flera nivåer. Ur ett upplevelseperspektiv beror den på att besökaren tidigt möts av ett audiovisuellt intryck av landskapet kring gravplatserna, iscensatt med hjälp av väggtäckande bilder av öknen på ena sidan och havet med sitt fågelliv på den andra. Man placeras på så sätt omedelbart i den ursprungliga miljön.
På golvet står svängda informationsdiskar samt ett halvgenomskinligt tält som förser oss med nödvändig basinformation vad gäller de historiska, arkeologiska, geografiska samt estetiska grundvalarna för utställningen. Förutom överskådligheten imponeras jag av den digitala form man valt för att kommunicera äldre arkeologisk dokumentation som fotografier och kartor över fyndplatserna. I montrarna kan man se hur framställningen av broderigarnerna gick till, men också hur den antika peruanska mönsterskatten har inspirerat svenska formgivare idag. Besökaren får på så sätt underförstått veta att museet har initierat samarbetsprojekt med exempelvis Högskolan i Borås utifrån sina samlingar.
I ett mörklagt utrymme bakom informationsdelen visas så ett urval Paracastextilier mot en behaglig grågrön bakgrund i låga, lätt överblickbara montrar. Med hjälp av förstoringsglas kan man detaljstudera broderierna som är sydda med minutiösa stjälkstygn i ullgarn på tuskaftsvävd bomullsbotten. Jag är trots det helt oförberedd på den 2000 år gamla intakta färgsymfoni som möter mig, liksom att det tekniska utförandet tillhör det mest avancerade jag sett. Bland motiven återfinns ett som är sytt med täta öglestygn runt en tredimensionell stomme och föreställer fem kolibrifåglar som suger blomnektar. Ur ett kompositionsperspektiv fanns det uppenbarligen inte något hinder för att ett sådant naturalistiskt motiv genast följdes av ett fantasidjur eller parades ihop med en enfärgad kantkvadrat.
Tack vare informationen i det genomskinliga tältet vet jag dessutom att det vi idag tycker ser ut som fantasidjur var antropomorfa figurer som hade sin givna plats i den andinska kulturen. På samma sätt var inhemska grödor som chili, majs och potatis laddade med animistisk kraft. Detta förklarar i sin tur varför ett av gravbyltena istället för att vara lindat runt en människa var lindat runt bönor, eftersom bönan i likhet med sperma ansågs vara en symbol för livet.
Utställningens tredje ben förmedlar också viktig kunskap som kunde ha utgjort en fristående pendang till det etnografiska materialet, eftersom det är osäkert om det saknar direkt relevans för museets Paracassamling. Här berättas gravplundringens historia och man menar att den i Latinamerika börjar med de spanska conquistadorernas kolonisering på 1500-talet. Den sista anhalten är en redovisning av den så kallade "röda lista" där man idag registrerar stulna och utsmugglade kulturarvsföremål i ett försök att stoppa försäljningen av dem via bland annat internationella auktionshus.
Vad gäller Världskulturmuseets självanklagelse om att Paracastextilierna skulle vara stulna och smugglade till Sverige på illegal väg, verkar den alltså vara överdriven. Det går naturligtvis att läsa materialet så att textilierna stals av den peruanska museimännen från landets indianer. Ur ett svenskt perspektiv köptes Paracastextilierna från peruanska museirepresentanter av den svenske generalkonsuln i Peru, som kring 1930 donerade dem till Etnografiska samlingen vid Göteborgs Stadsmuseum. Huruvida han kände till hur museet hade fått dem vet vi inte idag. Han ordnade dock så att både utförseln av dem från Peru och införseln av dem i Sverige kunde ske med diskretion. Affärsuppgörelser av detta slag var ofta förekommande från 1880-talet då västländerna började bygga upp sina etnografiska samlingar och påverkades tyvärr inte av de etiska regler som avrådde från handel med museiföremål som etablerades under 1900-talet.
Detta hindrar inte heller det väldokumenterade innehållet i En Stulen Värld från att väcka både nyfikenhet och kunskapstörst.

Utställningen öppnade 18 september och pågår t o m 2009