På baksidan av Mattias Lindgrens korta debutroman, Peneplanet (vilket enligt Wikipedia är "en flack och horisontell erosionsyta som har eroderats ned av exempelvis vind och vatten"), finns en bild i graffitistil som på ett ytligt sätt sammanfattar en övervägande del av boken. Man ser en överförfriskad dam, en man som sitter och väntar på en parkbänk, en porrtidning, en sönderslagen dörr och en innergård. Denna bild är mycket problematisk eftersom den reducerar boken till ett antal i sig tämligen ointressanta händelser, platser eller ting.
Boken består av sextioåtta avsnitt. Avsnitten har rubrikerna "+" eller "-". Avsnitten som har minustecken är genomgående skrivna i tredje person singularis medan de med plustecken är i jagform och befinner sig för det mesta i en bohuslänsk naturmiljö.
Det fascinerande med Lindgrens bok är inte händelseförloppet eller det onödigt påklistrade metaperspektivet, huvudpersonen bär författarens namn, utan den poetiska stämning som etableras genom att självklarheter förklaras i detalj. Så här skriver han exempelvis om en ringklockas ljud:
"Luften smäller ihop med annan luft, kolliderar, massorna rör sig mot varandra med en annan luft, kolliderar, massorna rör sig mot varandra med en hastighet som de inte kunnat förutse, och därigenom uppstår det att de börjar svänga. Rörelsen försvinner iväg. Svängningarna blir till ljud och rör sig iväg, från lägenhetens centrum och ut i dess periferi, i vissa fall utanför bostadens gränser."
Det är enkelt att läsa Peneplanet som ett slags så-funkar-det-manual över det mänskliga livet och tingen i senkapitalismens Sverige. Men en manual som misslyckas med sitt uppsåt eftersom den snarare mystifierar än klargör. Detta misslyckande på det instrumentella planet är lyckosamt ur ett litterärt perspektiv.