I dag samlas mer än sexhundra representanter från regeringar runt om i världen för att diskutera situationen i Irak. The Iraq Compact Annual Review Conference är en årlig konferens med syfte att med internationell hjälp försöka lyfta Irak ur den ekonomiska, politiska och sociala kris som landet befinner sig i. Det är naturligtvis glädjande att världens länder engagerar sig i situationen i Irak, inte minst att Sverige som värd för mötet får en möjlighet att påverka utvecklingen i en kaotisk del av världen. Den svenska hållningen i Irakfrågan har hittills (milt uttryckt) varit försiktig men nu kanske det är dags för både kritik och konstruktiva förslag. Det vore inte en dag för tidigt.

För det är en märklig tystnad som råder från officiellt svenskt håll, en tystnad som inte alls avspeglar engagemanget hos de svenskar jag själv nästan dagligen kommer i kontakt med, i synnerhet inte de människor som arbetar inom den svenska fredsrörelsen. Det håller i varje fall mitt hopp levande, det får mig att tro att jag ännu en gång faktiskt kommer att kunna återvända till mitt älskade Bagdad under andra, lyckligare omständigheter än de som råder nu, med eller utan den svenska regeringens ställningstagande.

Men med tanke på att konferensen bara hålls under en enda dag och dessutom bara består av regeringsrepresentanter från olika länder är det svårt att enbart känna optimism. Hur är det möjligt att tala om framtiden om man inte samtidigt diskuterar ett tillbakadragande av de utländska soldaterna? Om detta nödvändiga återtåg nämns ingenting vare sig på ICI:s hemsida eller i den presskommuniké som regeringskansliet publicerade den 3 april i år när det stod klart att konferensen skulle hållas i Stockholm.

ICI talar om A shared vision, a mutual commitment, men det tycks inte omfatta de grupper som står utanför den irakiska regeringen och den internationella politiska scenen. Men går det att uppnå fred utan att också krigets offer får komma till tals, utan att vare sig religiösa ledare, politiska motståndare, kvinnogrupper, intellektuella och andra som spelar en avgörande roll i alla demokratiska samhällen får göra sina röster hörda i ett sammanhang där Iraks framtid står på spel? Hur förankra visionen hos dem som inte får komma till tals?

Framför allt: hur ska fred och politiskt framåtskridande kunna bli möjligt utan försoning mellan de grupper av människor som i dag strider med varandra? Hat, sorg, rädsla, misstänksamhet, hela det mänskliga registret av känslor måste få komma till uttryck på något sätt, annars kommer de att växa som en cancer och skapa ett samhälle som präglas av just dessa undertryckta och obearbetade känslor. Jag vet hur det blir då. Jag föddes och växte upp under Saddams diktatur, i ett land som genomsyrades av rädsla och misstänksamhet, när ett förfluget ord på ett kafé kunde snappas upp av någon och leda till fängelse och tortyr. Vi levde våra liv inom familjen och den nära vänkretsen, skötte våra arbeten och höll tyst, precis som författare och konstnärer också gjorde om de ville bo kvar i landet.

Inte heller Säkerhetsrådets resolution 1770, som ger FN dess centrala roll i konflikten, säger något om ockupationen och tillbakadragandet av utländska trupper. Det är viktigt att poängtera att detta tillbakadragande inte kan genomföras annat än som en del i en större strategi. Det vore ett katastrofalt misstag att bara lämna Irak åt sitt öde.

Så långt jag vet finns det bara tre officiellt kända fredsplaner för Irak: The Kucinich 12-point plan for Iraq (2007), The way out of war: a blueprint for leaving Iraq now (2006) och The Swedish transnational foundation for peace and future research, TTF's 10-point plan towards peace in and with Iraq (2008).

I dessa tre fredsplaner nämns som en grundförutsättning för fred att ockupationen omedelbart måste få ett slut. Konflikten ses som en helhet där det inte är möjligt att blunda för vissa fundamentala frågor eller utesluta vissa politiska och religiösa grupper från själva fredsprocessen. Den svenska regeringen borde ta initiativet till en liknande plan, som inte bara ska leda till en hållbar fred i Irak, utan också i förlängningen kunna skapa lugn i hela Mellanöstern.