Efter framgångarna med Snabba cash (såld till 18 länder, redo att bli filmad) är Jens Lapidus självförtroende på topp, han inleder Aldrig fucka upp med att citera Raymond Chandler. På förlaget Wahlström & Widstrand vill man inte vara sämre, där hävdas det att författaren tål att jämföras med James Ellroy och att Lapidus verkar inom "Stockholm noir"-genren. Nu saknas visserligen den fundamentala noir-ingrediensen en farlig och fatal kvinna, av karaktären Barbara Stanwyck i Kvinna utan samvete, men det är onekligen raskt marscherat med en egen genre efter bara två romaner.
Aldrig fucka upp är Snabba cash en gång till, alltså en skildring av Stockholms undre värld. Lapidus varvar ånyo förortsslang med telegramprosa med knastertorra polisförhörsprotokoll. Han fokuserar på tre enskilda individer, vilkas vägar kommer att korsas: gangstern Mahmud, som har en skuld att betala. Legosoldaten Niklas, som inleder ett personligt korståg mot män som slår kvinnor. Snuten Thomas, som vill "städa upp skiten som höll på att översvämma Stockholms gator" (tydliga ekon från Taxi driver) och gärna tänjer på regelboken.
Dagens segregerade städer har resulterat i en ny organiserad brottslighet som traditionell polisverksamhet inte biter på, menar Lapidus, men han ger inga alternativ utöver Travis Bickle-metoden. Men visst skriver författaren enkelt, effektivt och spännande om juggemaffian, om droger och elände, om livet runt Stureplan.
Problemet är att de ämnena kändes uttömda redan i debutromanen. Å den andra sidan skall man inte underskatta igenkännandets kraft när det gäller att segla upp på försäljningslistorna. Aldrig fucka upp kommer garanterat att generera nya snabba stålar till den extraknäckande advokaten.