Jag har för mig att Kristian Lundberg någonstans har sagt eller skrivit ungefär att lyrikens språk inte räcker till för att beskriva den vrede, uppgivenhet och sorg som väcks inför tillståndet i hans skånska hemstad.
Om minnet nu inte lurar mig förstår jag ett sådant resonemang. Lundberg kan förvisso kallas en politisk poet, åtminstone framstår han som en radikal sådan under senare hälften av sitt produktiva författarskap, men jag har ännu inte riktigt kunnat se att poesins snäva form lyckats sätta ord på trygghetens och solidaritetens undergrävande på allvar, Sonnevi, Palm, Greider och några få till undantagna. Som vår tids instrument kan den nya lyriken betraktas, och alltså som sprungen ur själva tiden, men då mer som stämgaffel än nödvändigt bräckjärn.
Att Lundberg i början av 2000-talet beslutade sig för att i en serie kriminalromaner tända en lykta över det helvete på jorden som stavas Malmö är inte det speciellt märkligt. Genren inbjuder till blottläggande, även om det ännu en gång måste påpekas att ytterst få behärskar den konsten.
Men vi skall också ta i beaktande att Eldätaren (2004) och dess nu tre efterföljare inte är några spekulativa, lättlästa berättelser om brott, utan skrivna med ett närmast frånstötande och samtidigt glimrande allvar. Underhållningslitteratur är det definitivt inte tal om, utan snarare ett infernaliskt tillstånd, en cirkelrörelse som hela tiden korresponderar med Lundbergs övriga produktion av diktsamlingar, essäer och romaner. Allt är ett.
I aktuella Grymhetens stad påträffas två mördade rumänska horor i en lägenhet i Rosengård. Därefter en lika brutalt avlivad kvinna på en mer ståndsmässig adress. Slutligen en i stort sett död man begravd under skräp. Dessa fyra, som kan gå under beteckningen mänskligt avskräde, hör givetvis ihop genom en rad kopplingar, de befinner sig i en och samma samhällskropp.
Inför detta ställs katoliken och den nyktre alkoholisten Nils Forsberg, misstänkliggjord chef för EOU, den vid Malmöpolisen tillsatta enheten för extra ordinära utredningar, och det hade kunnat ta slut där. Nästan vilken annan roman som helst av det här slaget, svensk eller inte, tappar styrfarten i sörjan av kriminalitet, spaningsarbete och förhör.
Men för Lundberg är den sammanfogande handlingen, brottet och upplösningen, av sekundär betydelse. På ett plan har detta att göra med att grymheten aldrig tar slut. Likt en bläckfisk ligger den fullkomligt blottad över Skåne och sveper tentaklerna om staden och dess människor, skillnaden mellan ond och god är hårfin och ingen äger förmågan att göra något åt det.
Jag skulle tro att man kan se skuggestalten Nils Forsberg som en uttolkare av Kristian Lundberg själv, om än i äldre upplaga. Betraktad så, som ett drömskt och dubbelbottnat självporträtt, är helheten, alltså alla dessa böcker, oerhört intressant. Det händer sällan att man får ta del av ett liknande utlämnande. Men det stannar inte vid detta, för just de här romanerna innebär också att Malmö får sin främsta nutida skildrare.
Lundberg ställer sig, som vanligt, mitt i sin historia. Han är betraktaren som leder gestalterna in i och runt omkring det ondas boningar; man betvivlar inte att det är han själv som likt en återkommen ängel vandrar i dödsskuggans dal. Det handlar, som i det mesta denne författare ägnar sig åt, alltså om en formidabel och mental krigszon.
Malmö är en stad som successivt har glömt och glömmer bort sin egen historia i ett fyrverkeri av marknadsanpassning, vare sig det gäller prostitution, narkotikahantering, fotboll, integrationskollaps, trafficking, gängterror eller stegrande rasism. Lundberg är i det här fallet kirurgen, det är han som drar snittet över Värnhemstorget, Limhamnsfältet, tågstationen och Öresund och låter maskarna krypa fram, och som ger röst åt de stumma utanför härbärgena och i enmanstälten.
Han väjer aldrig för de sanningar som är så obehagliga att nästan ingen vågar eller orkar tänka dem, formulerar visserligen inga förslag på lösningar eller ställer sig på någons sida - faktiskt inte ens Guds - men säger: Så här är det, exakt så här ser staden ut, höst- och vintermorgnar efter varandra, och jag beskriver den så som jag uppfattar den.
Med inre hopplösa monologer, ständiga omtagningar och med platsens själva ande skälvande i gryningsrusket, och genom att använda sig av den fortfarande märkligt expanderande men också i stort sett livlösa kriminalromanens ramar, lyckas han därmed sätta ord på den cyniska marknad där människan är reducerad till stapelvara, och det på ett sätt som ytterst få svenska författare i dag mäktar med.
Inte vet jag om Kristian Lundberg någonsin kommer att finna en annan slutsats än att livet och döden obönhörligen vandrar hand i hand, men det är en stor upplevelse att få vara hans medresenär.