Hon hette Hyam al Kazali och hon dog ensam på en väg mellan Bagdad och den iranska gränsen. Hon rånades, skändades och sköts till döds av okända banditer när hon försökte skapa en ny framtid åt sig och sina barn i en fredligare del av världen.
Hyam var en irakisk journalist i trettioårsåldern med långt svart hår och mörka ögon som jag träffade under min resa i Jordanien för fem månader sedan. Jag tyckte genast om henne. Hon var precis som mina väninnor, som Elin och Elam och de andra som fortfarande bor kvar hemma i Bagdad och som jag bara har sporadisk kontakt med. Hon var i Amman på några utbildningsdagar men ville i själva verket lämna Irak för alltid; som så många andra irakier drömde hon om ett nytt liv, ett vanligt enkelt och tryggt liv någon annanstans.
Vi bodde på samma hotell i centrala Amman. Hon var öppen och lätt att prata med, glad trots alla de svårigheter som hon dagligen ställdes inför. Hon berättade att hennes man lämnat henne, att hon ensam tog hand om sina två barn, en flicka och en pojke. Hon arbetade som journalist och hade sitt kontor inne i den Gröna zonen i Bagdad. "Av säkerhetsskäl måste jag åka till arbetet i en speciell buss som amerikanska soldater genomsöker med hundar. Jag är rädd för hundarna och rädd att något hemskt ska hända igen, att jag ska sprängas i luften, att mina barn ska bli dödade. "
Så berättade hon om de fruktansvärda dagarna då hennes dotter var kidnappad. "Hon släpptes oskadd men ångesten finns kvar, ovissheten, känslan av maktlöshet. Jag vet inte vilka kidnapparna var och varför de valde min dotter men jag tror det berodde på att jag arbetar som journalist och inte bär slöja. De ville varna mig helt enkelt. Det är svårt att leva som frånskild, svårare att leva som kvinna också. Kriget har skapat motsättningar som inte var lika tydliga förut, man har ögonen på sig på ett helt annat sätt nu när alla vill skjuta fram sina positioner. Kvinnorna är särskilt utsatta tycker jag, det är inte som det var före kriget."
Jag berättade i min tur om en släkting till mig som blivit stoppad på en gata i Bagdad när hon körde bil. Om du inte slutar att köra bil kommer vi att döda dig, hade en grupp okända män sagt åt henne. Ja, just så är det, men du kan lika väl bli ihjälskjuten av amerikanska soldater för att du inte har uppmärksammat en vägspärr i tid (något som hände en annan släkting till mig). Faran lurar över allt, man är inte säker någonstans. Ovissheten är i själva verket det enda vi kan förhålla oss till.
När vi träffades sista gången på gatan utanför hotellet, bar Hyam en tröja med texten "Irak är mitt hemland" och runt hennes hals hängde ett guldsmycke som föreställde en karta över Irak.
Jag bad henne köpa ett likadant smycke åt mig och hon lovade att hjälpa mig med det. Vi bytte mobilnummer och adresser och jag fick även numret till Mohammed, en gemensam vän från Bagdad. Kanske ses vi snart i Sverige. Nu vet jag att hon köpte smycket så snart hon återvänt till Bagdad och skickade det med vänner till England, att det kommer att skickas vidare till mig.
Några dagar senare flög jag hem. Dagarna blev till veckor och veckorna till månader. Sommaren kom utan ett enda livstecken från Hyam. Hon svarade inte i telefonen. Jag blev orolig och ringde till slut Mohammed för att höra med honom om han visste vad som kunde ha hänt henne, om hon var kvar i Irak eller redan hade flytt till Europa (med visum köpt och utfärdat av en europeisk ambassad i Bagdad).
Jag förstod genast av Mohammeds dämpade röst att något allvarligt hade ägt rum. Hon kunde inte ta sig ut ur landet via Amman. Det är nästan omöjligt att fly den vägen sedan jordanierna infört en strängare gränsbevakning. Hon bestämde sig i stället för att resa via Iran. En betydligt farligare väg men den bästa hon kunde välja. Hon sålde allt hon ägde, det som hon inte redan gjort sig av med, och lämnade tillfälligt barnen hos sin syster. När hon kommit till Europa, fått bostad och arbete skulle hon låta dottern och sonen följa efter.
I ett land där det är förenat med livsfara att gå ut och handla eller åka till arbetet, innebär resor en än större fara. Man färdas på vägarna med livet som insats. Man riskerar inte bara att bli beskjuten av de utländska soldaterna, som aldrig tvekar att döda om de känner sig det minsta hotade. Våldet lurar överallt i olika skepnader, antingen det har religiöst eller politiskt ursprung. Ofta är det också rent kriminella grupper som härjar, banditer helt enkelt, vägpirater som utnyttjar det maktvakuum som uppstått på grund av kriget. Ondskan rör sig som fisken i vattnet överallt i Irak, i städer, byar, längs vägarna, det finns ingen fristad längre för irakierna att leva det liv man så gärna vill leva, som man förgäves hoppats på under flera årtionden av brutalt maktutövande. I stort sett varje dag kan vi se bilder på döda människor flimra förbi på våra tv-skärmar, namnlösa kroppar, vanställda och blodiga, offer för ett allt mer urskillningslöst våld, som ingenting tycks kunna stoppa.
Jag kommer alltid att minnas Hyam som hon var den där lite kyliga vårdagen i Amman när vi skildes åt, ung och vacker, med mörka nästan svarta ögon, som om hon var en inkarnation av Scheherazade, den undersköna sagoberätterskan i Tusen och en natt, som kung Shahriar skonade för hennes skönhets skull och hennes klokhet.