Sommaren är deckarnas tid. De tre senaste åren har varit härliga, med Stieg Larssons deckare som årets absoluta höjdpunkt. För oss som har lite djupare kunskap om underrättelsetjänst och det som kallas pro-aktiv policing, och därför inte kan hindra faktafel och slarv att störa läsupplevelsen, har Larssons två första böcker varit efterlängtade. Stieg Larsson var Jan Guillous enda värdiga efterträdare, i ett träsk som annars präglas av slarv och mer eller mindre lyckade exempel på försök till plagiat. Som spänningsroman är den sista boken i trilogin utomordentlig. Undertexten håller hela trilogin igenom, liksom den bärande storyn. Men vem har skrivit faktadelarna?
Larsson lär ha dött i en hjärtattack, naturligtvis alldeles för ung, och till stor besvikelse för alla oss som både älskat hans författarskap och beundrat hans noggrannhet i kampen för att behålla ett civiliserat samhälle. Jag har därför svårt att välja mellan orden sorg och irritation, rentav ilska, när den sista boken visar sig full av slarv på den mest elementära nivå, både när det gäller säkerhetspolisen och den juridiska processen. När den manlige hjältens "sökning på internet" slutar i att Erik Magnusson - journalisten som tagit rollen som Säpos egen testballong de senaste femton-tjugo åren - blir den bärande referenslitteraturen, ja, då tappar boken den kittlande trovärdighet som annars varit trilogins och Larssons signum. Och inte är rättegången en pjäs, där flera vittnen hörs samtidigt i dialogform, för att ta ett annat exempel. Plötsligt blir allt slappt, bråttom, slarvigt och trivialt.
Detta hindrar inte att även den sista boken - om man saknar kunskap om säkerhetspolisen och om den rättsliga processen, eller har kraften att bortse från dessa avsnitt - måste läsas. Storyn bär hela vägen och det var en stor (visserligen deckar-) författare som hade kraft att omvandla en bländande spännande idé till decenniets bästa deckartrilogi.
Jag kan förstå att förlaget - och det inte bara av omsorg om ekonomiska vinster utan också om läsarna som naturligtvis ville ha hela historien - beslutat att färdigställa ett ofullständigt manus. Och jag hade kunnat tro att Larsson skrivit hela boken, om hans tragiska frånfälle varit en konsekvens av en sjukdom, där han helt enkelt inte hade tid och kraft att fullfölja sin annars noggranna faktagranskning. Men Larsson dog enligt uppgift av en hjärtattack, och då är det svårt att befria sig från misstanken att den sista boken färdigställts av andra än Larsson, andra med helt andra ambitioner och alldeles uppenbara brister i sina faktakunskaper.
Då är det att göra författaren stor orättvisa genom att inte ange vem eller vilka som skrivit faktadelarna, eller gjort faktagranskningen. Larssons eftermäle förtjänar något bättre.