Med Luftslottet som sprängdes, avslutas Stieg Larssons posthuma Millenniumsvit, som inleddes med Män som hatar kvinnor och fortsatte med Flickan som lekte med elden.
Den både öron- och ögonbedövande mediala uppmärksamhet som inte bara omgav utan också föregick debutromanen med den förtalsdömde journalisten Mikael Blomkvist på tidskriften Millennium och hämndgudinnan, hackergeniet Lisbeth Salander i huvudrollerna, hade stegrat förväntningarna till svindlande höjder.
En bidragande orsak till att Män som hatar kvinnor fick ett sådant genomslag att epitetet kioskvältare framstod som ett understatement, var att den svenska kriminalromanen vid det laget led av en överetablering på nivå med krogbranschens.
Mängder av taffligt skrivna deckare där Henning Mankells, Håkan Nessers och Åke Edwardsons framgångformler kopierades, översvämmade marknaden med Wallander-kloner, vars alkoholbedövade grubblerier över trassliga privatliv och dyster samhällsutveckling liknade varandra intill förväxling.
Så fanns där plötsligt en författare som inte bara kunde konstruera en bärkraftig whodunnit-intrig utan också drevs av en sanningslidelse och ett rättvisepatos som på en gång gjorde den tid och det land vi lever i fullt igenkännbart och vilt främmande.
Män som hatar kvinnor var en virtuos lek med pusseldeckarens stränga regelverk där Larsson vävde samman Mikael Blomkvists utforskningar av industridynastin Vangers mörka förflutna med världsomspännande ekonomisk brottslighet och - än viktigare - med Lisbeth Salanders kamp för upprättelse genom att hämnas inte bara på de auktoriteter som omyndigförklarat henne utan på alla män som hatar kvinnor.
När Lisbeth säger "Ingen är oskyldig. Det finns bara olika grader av ansvar" slår hon an det moraliska grundackord som är romanernas minsta gemensamma nämnare.
I Flickan som lekte med elden använde sig Larsson av polisromanens genreregler med mindre lyckat resultat. Främst beror det lägre laddningstalet på att Larsson aldrig väljer vilken av de båda i sig fascinerande och starka historier - trafficking mellan Sverige och Östeuropa och Lisbeths gigantiska kupp som skakar om finansvärlden - som är romanens motor respektive bränsle.
Men det ska också sägas att om Flickan som lekte med elden som helhet är mer forcerad än förtätad så innehåller den ändå några alldeles lysande avsnitt, det ena av dem med Paolo Roberto som guest star.
Boxarens inre monolog när han slåss för sitt liv och förstår att hans motståndare inte känner någon smärta, är en sådan höjdpunkt och den överträffas bara av scenen när den den av slagskurarna oberörde blonde jätten själv hemsöks av en skräcksyn värdig Bosch.
Där och då blir Lisbeths halvbror Ronald Niedermann historiens tragiska monster och hans medfödda oförmåga att känna smärta en pendang till det själsliga pansar Lisbeth utvecklat för att överleva.
På denna grundläggande nivå är Millennium-trilogin berättelsen om den marginaliserade och utsatta Lisbeth Salanders väg tillbaka till sin livsberättelse, till smärtan - och därmed livet, för den som inte kan känna smärta, kan inte känna något alls.
I upptakten till Luftslottet som sprängdes som utspelas timmarna efter den föregående romans blodiga slutuppgörelse, är Roland på fri fot medan Lisbeth som är efterlyst för tre mord och mordförsök på Alexander Zalachenko, den avhoppade sovjetiske yrkesmördaren som är hennes och Rolands far, akutopereras på Sahlgrenska, samtidigt som Mikael Blomkvist grälar med idioten till polis som belagt honom med handfängsel.
Lisbeth ligger sedan kvar i sjuksängen, med sin far några korridormeter bort ända fram till den magnifika rättegång som utgör romanens sista och tungt svängiga femtedel.
Där, i den brusande stillheten skriver hon sin livsberättelse på en insmugglad handdator, samtidigt som Mikael och Millennium angriper fienden från andra flanken.
Denna maktens och våldets spökarmé är ett gäng döende Kalla Kriget-dinosaurier som med spännbälten och farmakologiska tillhyggen misshandlat Lisbeth i demokratins namn och nu konspirerar för att tysta både henne och Mikael en gång för alla.
Lisbeth Salander är en Mary Bell, en Bobby, som är beredd att offra livet för att stoppa upp bokstavsförkortningar och syndrom i röven på den hantering som förärats ett, säger ett, Nobelpris i medicin, då för den epokgörande landvinning som går under namnet lobotomi.
Visst kan man kritisera Larsson för demonisering och övertydlighet i det furiösa angreppet på psykiatrin, men i rättvisans namn har ett vetenskapligt anspråk som bygger på att råttor som utsätts för några tusen elchocker blir tokiga, så att säga samlat ihop till ett kok stryk.
Den allt överskuggande litterära ambitionen bakom Luftslottet som sprängdes är uppenbaligen att skriva en spionthriller à la Le Carré.
Det håller nästan hela vägen, ända upp till regeringsnivå, men där planar berättandet ut något och snarare laddar ur än förstärker det som är livsnerven i detta unika och tragiskt avbrutna författarskap: iscensättningen på alla nivåer, från den psykologiska till den offentliga och politiska av den enkla Ecce Homo-sanning som säger att smärtan är medkänslans och därmed solidaritetens källflöde.
När Stieg Larsson på bokens sista sida låter Lisbeth Salander bokstavligen öppna dörren för nästa berättelse, blir det hjärtskärande tydligt att denna bibliskt blodiga samtidssaga om hur de sista skola bliva de första inte utgör en avrundad trilogi.
Vad som finns, och det är sannerligen stort nog, är en nästan tvåtusen sidor lång gastkramande, upprörande och ibland också svart komisk vandring genom en labyrint av makt och vanmakt, förnedring och upprättelse, där ingen försoning är möjlig utan rättvisa.