Genom de kringresande varietérna kom världen till Landsortssverige. Ett Sverige som under efterkrigstiden inte kunde erbjuda så värst mycket i form av intryck eller underhållning, och där möjligheterna att ta sig ut i världen var begränsade. Därför blev varietén ett fönster mot omvärlden för såväl publik som artister.
- Nu kan vi ju välja. Även om man inte tjänar särskilt mycket finns möjligheten att spara till en resa eller få intryck på andra sätt. På den tiden var det omöjligt. Om man hade en orolig själ eller var tvungen att komma iväg, kunde man haka på varietén. På så sätt fick man både en Sverigeresa och försörjning, säger Bo Sjökvist.
De som höll på tillräckligt länge hade till slut inget val. Lite som en lastbilschaffis, sjöman eller rockmusiker som till slut inte klarar av att vara hemma. Varietén fungerade också som en tillflyktsort för människor som inte riktigt passade in utan levde lite utanför samhället.
Bo Sjökvist fick kämpa hårt för att få tag på dem som en gång var djärva svärdslukerskor, fakirer eller varietédirektörer. Han ser det som något av ett detektivarbete. Han letade på de mest avlägsna campingplaster där han satte upp "ring mig"-lappar på husvagnsdörrar. Körde bil genom hela Sverige för få möta originalen från förr. När han sen väl stod öga mot öga med dem var det inte helt enkelt att få dem att prata.
- Man ska veta att det handlar om deras liv. De har verkligen försökt att göra ett bra jobb. Och sen är det ändå ingen som fäster någon vikt vid deras arbete, de blir mest förknippade med porr eller betraktas som pajasar. Då krävs det ganska mycket från min sida för att få dem att öppna upp och förstå att jag menar allvar. Att jag inte är ute efter att förlöjliga dem på något sätt, säger han.
Han pratar engagerat om sina intervjupersoner. Som vore de hans vänner. För Bo Sjökvist tycks det inte vara någon skillnad om han besöker fakiren El Salama i hans lägenhet översållad med dockor, pratar med Fru Berliner Mauer om hennes giljontinsamling eller blir hotad med kniv av Miss Manànas lynnige pojkvän. Det är med ett imponerande lugn han möter dessa mer eller mindre vilsna själar.
- Jag har en terori om varför jag är bra på det. Jag växte upp långt ute på landet utanför Nyköping där det inte fanns lekkamrater i min ålder på en halvmils avstånd. Jag var ett väldigt ensamt barn men extremt energisk. I dag skulle man nog ha velat sätta någon bokstavsdiagnos på mig. Därför cyklade jag runt hos tanter och farbröder och pratade och drack saft.
Hela uppväxten umgicks han med mer eller mindre kufiska och enstöriga äldre människor på landet.
- Eftersom jag känner mig hemma i de miljöerna har jag en förmåga att smälta in. Det är ett bra sätt att utforska sig själv på också. Jag har lättare för att spegla mig i de människorna än i någon annan persons vällycka, säger Bosse som en stund tidigare har styrt om mötesplasten för vår fika.
Han vände i dörren där vi först stämt träff. Ett kafé med höga barstolar och kommersiell radio i högtalarna. I stället sitter vi nu och sänker medelåldern på ett av stans klassiska konditorier som håller sig med bakelser och en inredning som inte förnyats de senaste decennierna. Bo Sjökvist säger att han trivs bättre här. Att det är lättare att smälta in bland grånade frisyrer och fejkade kristallampor. Han dricker kaffet svart och filosoferar runt varför varietéartisterna har haft svårt att finna sin plats efter karriärens slut.
- Trots att vissa av dem i dag är helt vanliga svenssons lever många fortfarande utanför samhället. När varietérna försvann så försvann också deras plats. För trots att de ofta hade det jävligt hårt inom varietén fick de synas och märkas där. Sen fanns det inte längre någonstans där kunde passa in. Att anpassa sig var svårt efter att ha levt ett sådant liv som de hade gjort.
Han gör en jämförelse med dokusåporna.
- Varietén kunde vara en snabb och drastisk utväg för den som ville bli något helt annat än den man var hemma. Om det sen höll i längden var en annan sak, men vissa blev duktiga och tog sig ut i Europa.
Precis som med dokusåporna har vissa deltagare något som gör att de hänger kvar i radio och teve. Andra försvinner. Big Brother drar också ut på landsortsturnér och gör succé hos folket men får inget egentligt erkännande. Likaså är det svårbedömt vilken typ av talang som efterfrågas. Inte heller krävs det någon utbildning.
- Människor med någon uppenbar begåvning, som exempelvis Jonas Karlsson som både kan skriva och skådespela gillar vi. Men de som har förmågan att skruva till det och får folk att känna eller uppleva, på ett mer obestämbart sätt, håller vi inte lika högt, säger Bo Sjökvist. Han tittar ned på bilden av den åldrade fakiren El Salama som än i dag inte tvekar att sticka ner en häcksax i halsen.