Det mest utmärkande i Arne Dahls (pseudonym för Jan Arnald) kriminalromanförfattarskap är att han vägrar dra en gräns mellan populärkultur och så kallad finkultur, att han skriver i en effektivt sluggerstil, pendlar mellan högt och lågt, associerar fritt och kan inom loppet av ett par kapitel komma in på islams historia: indelningen i sunniter och shiiter, göra en teknisk genomgång av hur en tunnelbanevagn är konstruerad, redogöra för den absurda budgivningsproceduren vid lägenhetsköp, rikta en känga mot militanta feminister och namndroppa favoritartister som Radiohead, Talking Heads, jazzpianisten Wynton Kelly. Det verkar som om Dahl suttit och hamrat på tangenterna i ett ursinnigt tempo när han fått ur sig Efterskalv, den nionde boken på åtta år om A-gruppen, Rikskriminalens enhet för våldsbrott av internationell art.

Boken, som inte har någon startsträcka att tala om, handlar om hur terrorismen når Sverige när en bomb exploderar, och omedelbart dödar nio människor, lemlästar andra - allt obarmhärtigt detaljerat skildrat - på Stockholms tunnelbana. Det finns tydliga paralleller till bombdåden i London den 7 juli 2005, en maktkamp inleds mellan de olika polisfraktionerna, fallet verkar löst när en grupp kallad Siffins heliga ryttare tar på sig skulden. När efterskalven sätter in pekar nya ledtrådar mot andra håll.
Actiondrivet och spännande är det hela vägen, Dahl hinner gå på det psykologiska djupet i karaktärsstudierna, det är en roman på 400 sidor som man läser ut i ett nafs. Att låta poliskollektivet, i stället för en enskild utredare, stå i centrum innebär emellertid väldigt många namn att hålla reda på varför jag ibland tvingades stanna upp, gå tillbaka till fusklappen som Dahl tillhandahåller på omslagets innerflik, en uppräkning av gruppens medlemmar, deras speciella egenskaper och inbördes relationer. Generöst av författaren, men lite synd att det behövs för att hänga med i Dahls alla svängar fram mot en ganska enkel James Bond-final.