Form är ett mångtydigt begrepp, och kanske är det just dess vaghet som gjort det så omhuldat inom svensk offentlig utredningsprosa. När det statliga Rådet för arkitektur, form och design nu föreslår att Nationalmuseums konsthantverks- och designavdelning ska omorganiseras och bilda grunden till en ny institution, väljer man följdriktigt att tala om ett framtida formmuseum. Förslaget i sig är bra, men skrivelsen tyngs ner av en luddighet kring själva begreppet form. Ibland används det som en synonym till design, ibland inte - till exempel när det talas om "form och design", som vore det olika områden.
Att Nationalmuseums konsthantverks- och designsamling knoppas av till en självständig institution är hursomhelst logiskt och länge emotsett. Att det nya museet frikopplas från det näringslivsorienterade designcentrum som planeras vid Telefonplan i södra Stockholm har också en klar poäng. Men att museet, som rapporten förslår, ska inrymmas i ett påkostat nybygge mitt i Stockholm framstår inte som lika självklart. Det finns något absurt i rapportens sätt att bolla med tiotals miljoner i ökade årliga anslag när de befintliga institutionerna inom området - Nationalmuseums konsthantverks- och designavdelning samt Röhsska museet - går på knäna sedan många år tillbaka. Men enligt kulturpolitikens allmänna logik är det ju alltid rimligare att lägga pengar på spektakulära byggnader än på att utveckla de verksamheter som redan finns.